Det är dags att erkänna: Min bostad är ett mexitegelhus och på detta hus finns också ett och annat som är brunbetsat. Mexiteglet, det där lite råa, ruffiga materialet, är vackert både att se på och känna på med handen. Tycker jag, men tydligen inta alla andra.
Varför detta förtal och hat mot mexiteglade 60- och 70-talshus? Vem har bestämt att de är fula?
Teveprogrammet "Bästa formen" tog upp ämnet och gjorde hjärtat varmt igen. Fick tag i Christoffer Barnekow, som gjort teveinslaget, och pratade lite mer mexi med honom. Han hymlade inte med att han tyckte att materialet är fint.
På universitetsområdet i Linköping pågick tidigt i höstas en skulpturutställning. Mitt ute på en gräsmatta hade någon ställt en husfasad. Vitt mexi, brunbetsat trä och återvändsgata. Mannen bakom verket, konstnären Jan Rydén, är själv uppvuxen bland mexivillor och nu ville han visa en villagata i en förort. Fint men ödsligt. Vem tar sig fram på en återvändsgata mer än de som bor där, undrar han.
Hm, mitt mexitegelhus står längst bort på en återvändsgata. Har alltid tyckt att det varit skönt. Lite trafik, barnen kunde leka nästan var som helst, tyst och lugnt. Är inte det bra?
Det var Yxhult AB i Kumla, som på 1960- och 70-talen saluförde mexitegel. Teglet kom från Kvarntorp.
Fortfarande säljs mexitegel av samma företag, men teglet importeras nu från Jydsk Kalkstens- fabrik i Danmark. Den vita stenen består av kritvit kalk, bränd flinta och så granit. Det finns också grå sten: bränd kalk och kvartsrik natursand.
Stenen är en klassiker, försäkrar Mikael Åström på Yxhult AB. Det dåliga ryktet beror på medel-klasstämpeln som någon gett den, menar han.
Den är trots allt efterfrågad än i dag. Mest av invandrargrupper, berättar Mikael Åström.
Svensken som bygger hus i dag vill hellre ha putsade fasader.