HEMLIKT
Tänk dig att du kör bil på kvällen. Det är mörkt och du är på landet. Efter en trevägskorsning gasar du på och lägger i tvåan, sen trean. Och då händer något du aldrig upplevt under ditt 30-åriga bilförarliv. Kopplingspedalen försvinner! Borta. Bara så där.
Jag djupandades och pratade högt förnuft med mig själv. "Bli nu inte ett hysteriskt fruntimmer, Carina. Bli inte det." Vågade definitivt inte köra intill kanten och undersöka saken. Hur gör man det utan koppling? Lirkade istället av mig skon och började undersöka golvet med foten, allt medan jag fortsatte fram på den kolsvarta landsortsvägen.
Jo då, där nere kände jag pedalen ligga kloss mot golvet. Pillade upp den med tårna. Tjoff så var den uppe igen. Provade att koppla. Bonk så satt den fast i golvet. Tjoff, bonk, tjoff, bonk. Golfen tuffade fram som om inget hänt. På trean.
Ringde (en smula uppjagad nu, det ska erkännas) motorkunniga grannen Knack. "Ta det lugnt, Carina. Det går utmärkt bra att köra bil utan koppling. Det gäller bara att ha exakt rätt varvtal på motorn när du växlar."
Tack för den, Knack. Den snälla grannen mötte mig på uppfarten där min vådliga bilresa tog slut med ett rejält skutt fram mot husväggen.
Knack konstaterade att det rörde sig om ett fall för en verkstad. Och verkstaden (Knack körde dit kärran och det gick "utmärkt bra") konstaterade att det skulle kosta 6 700 att reparera kopplingen.
Så mycket lägger man inte på en bil som gått över 20 000 mil. Så nu ligger lillebror bilhandlaren i för att jaga tag i en ersättare till trotjänar-Golfen. Utan en bil havererar mitt liv på vischan. Som tur är finns det fantastiska människor, som min kollega Maria. "Du kan få ha min Saab tills du hittat nåt nytt. Vi har ju två bilar så det är inga problem."
Så nu åker jag omkring i en röd (tror jag) Saab 900, 98 års modell. Den har en del egenheter, det ska jag inte sticka under stol med. Bland annat krävs det Rambo-muskulatur i vänsterbenet för att få ner kopplingen. Men den har åtminstone en kopplingspedal och just nu överglänser det allt.
Jag har döpt den till "Lite matt i pälsen". För det ser verkligen ut som om någon har tvättat den med aceton en gång i tiden. Men om någon annan kommenterar dess aningen härjade yttre hugger jag som en kobra: "Den här bilen sköter sin uppgift. Den tar oss lugnt och fint från en punkt till en annan. Den har koppling! Så, håll klaffen eller kliv ur."
Skalet är verkligen inte allt. Och herregud, lite matt i pälsen, vem är inte det?