Det finns prylar. Och så finns det prylar. Designade märkesprylar som kostar skjortan och ger status. Slit- och slängprylar som vi gillar en kort tid och sedan osentimentalt hivar iväg. Och så finns det prylarna som vi vägrar att skiljas ifrån.
Som följer oss till nya hem och städer, under nya epoker, genom nya förhållanden ... Prylar som fått en särskild plats i våra hjärtan utan att vi nödvändigtvis kan förklara varför. En del är gamla och vackra, andra anskrämligt fula eller bara omgärdade av minnen som betyder något för just mig, men ingen annan.
Just på grund av sitt affektionsvärde är de omöjliga -- och onödiga -- att värdera.
När jag bodde i Dalsland på 80-talet gick det fortfarande att besöka bonnauktioner och göra otroliga fynd.
ºDen gigantiska fotogenlampan med nakna änglagossar som slingrar sig runt fotogenbehållaren och som blir kåkens naturliga mötes-plats vid strömavbrott.
ºDen trearmade golvlampan som ger så urmysigt sken.
ºMin gamla säng som en gång var en utdragssoffa, kostade 300 spänn och hade fyra lager färg över sig.
ºNattduksborden från Eskilstuna soptipp från tiden då man fick rota runt där som man ville och plocka med sig det man behagade.
ºVäggtelefonen i trä från förra sekelskiftet som jag gömde saker i när jag växte upp.
I helgen besökte jag en lägenhet som var full av gamla saker. Så mycket känsla, så mycket vackert, så mycket udda. Så mycket att titta på och sjunka in i till skillnad från alla dessa opersonliga, minimalistiska trendhem där bara ett blodigt lik, uppslängt på någon bänk, saknas för att fullända känslan av bårhus.
Nostalgi slår jag upp i Nationalencyklopedin. "Vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer e.d".
Jag har gått och haft för mig att nostalgi har något med ålder att göra, men så är det ju inte. Få är så traditionsbundna som barn. Samma luggslitna, lätt mögel-anfrätta, tomteskara ska fram år efter år. Och den där anskrämliga tomtefar som ska sitta och lysa i trapphörnet. Utan honom ingen riktig jul!
Häromdagen fyllde jag år. "Du har väl bakat den vanliga tårtan, mamma?", undrade min yngsta oroligt.
Det är snällt av honom att kalla det "baka". Jaaa då, försäkrade jag. Vissa saker ändrar man inte på. Det är en riktig latmanstårta. Färdigköpta bottnar, mosade bananer, osockrade hallon eller jordgubbar. Grädde över hela kalaset och sen garnering i form av sega råttor och Kinapuffar. Tio minuter -- klart!
Den är varken innovativ, svår, spännande eller vansinnigt god. Men den är som den alltid har varit.
I en tid när allting går så rasande fort och är så föränderligt blir igenkännandets glädje ett slags trygghet.
Allting förändras, men morsans gamla bak består.