- Ok. Hur känns det då, att fylla 35+?
- Tja, som att fylla 28 eller 33 eller 41. Ingen skillnad. Möjligen är jag aningen klokare, men kropp och själ känns som de alltid har gjort.
- Är det riktigt säkert?
- Absolut. 100 procent. Bergis.
- Bra, jag vill inte att du ska dö på länge!
Varför sa jag så där? Varför säger man saker? Jag kunde ge mig attan på att det skulle sitta någon bitter surgubbe med anskrämliga tänder på ett moln och tänka: "Haha, det där ska vi snabbt ta ur kärringen!"
Tre dagar in på mitt 45:e år slängde jag in två Läkerol i munnen och tuggade loss som om jag inte sett föda på tre dygn. Plötsligt sa det KABRAK i en 3 6:a i nederkäken. (Den tredje sexårstanden för er som inte är så dentologiskt bevandrade). Jag tog ut tabletterna och i dem satt en halv gadd. Som jag haft sedan jag var sex år. Sniff.
Eftersom jag fick min barntandvård på 60-talet, då man inte visste bättre än att vid ett litet hål borra upp hela tanden och hälla i amalgam som om det handlade om att gjuta en lyktstolpe, blir det en dyr historia. Typ 5 000.
Tanden går nämligen inte att laga. Det får bli en brygga, upplyste tandläkare Annica.
Brygga!? Neeeeeeeeej, det är väl bara jättegamla människor som har sånt? Kommer den att glappa? Ska man lägga den i ett glas med vatten om nätterna? Nej då, lugnade Annica. Den sitter fast och detta är alldeles normalt i din ålder, Carina.
Ja men, jag är ju inte i min ålder. Mentalt alltså. Men kanske är det dags att bli. Dystert ser jag på återstoden av mitt liv:
Bort med Läkerol. Bort med kolor. Bort med knäck. Ett litet Toy, vågar man sig på det?
In med Kungen av Danmark och syrliga tantkarameller. En liten skumtomte kanske. Om den är färsk och inte för seg.
Gröt, soppa, lappskojs, välling, ris a la malta, puré, pölsa, lungmos ...
Ja ja, det ska väl gå det med. Allt handlar om tillvänjning. Och billigt käk är det ju dessutom.
(För övrigt kan jag låta hälsa att lårbenshalsarna tycks vara i fint skick. So far.)