Det är inte bara jag som varit på en spännande och omtumlande utflykt (it-kursen som jag tjatat om och ska fortsätta tjata om). Även gammelkatten Astor, 17 år, har varit ute och luftat morrhåren. Och eftersom jag är orolig att de läsare som gillar när jag skriver om det lilla och nära livet (som är det stora!) ska lämna mig om jag gläfser om internet vecka ut och vecka in, gör jag här ett litet mellanspel.
Åldrande katter är som åldrande människor. Det dyker upp en fläck här, lite ödem där och knölar lite varstans. Ofta ofarliga. Själv är jag inte direkt purung och följer därför Astors kroppsliga förändringar med en blandning av vemod (vår gemensamma förgänglighet) och varm symbios.
Men för en tid sedan blev han svårt biten i halsen av en av grannskapets katter som regelmässigt tar sig in via kattluckan eftersom han inte får tillräckligt med mat av sin ägare. Om det stannade vid det skulle jag inte bry mig, men inkräktaren är okastrerad och sådana hannar vill gärna markera revir och sätta de inneboende (kastrerade) katterna på plats. Astor har alltid varit en plyschkisse som hellre gömmer sig under soffan än drar lans, men den här gången fick han på pälsen i alla fall.
Såret ville inte läka, jag klämde ut var och höll rent, men insåg efter ett tag att det var läge att besöka vår husveterinär. Om man bor 30 minuter från stan blir det problem med logistiken i sådana här fall. Jag jobbar 08:30 till 17:00 och veterinären stänger 17. Hur hinna fram och tillbaka med kisse då? Jag är tveksam till att försäkringskassan skulle acceptera klausulen VAK, vård av katt.
Veterinären, som hör till den flexibla sortens människor, visste råd. "Astor kan få vara prao-elev hos mig. Kom du in med honom vid åtta och hämta honom efter ditt jobb, vid fem", föreslog han.
Ni vet hur jag är med mina djur, och särskilt med den älskade, pratsjuka, sociala Astor.
Mjae ... svarade jag, som såg framför mig hur han skulle sitta i sin bur i någon mörk garderob hela dagen. Astor har ju aldrig blivit informerad om att katter ska vara "egensinniga, självständiga och oberoende".
"Nej, nej, han får vara med mig i undersökningsrummet hela dagen. Visserligen i sin bur, men med mycket spännande att titta på. Åtta hundar, åtta katter och ett så exotiskt inslag som en chinchilla står på dagordningen", förklarade veterinären.
Så kom det sig att min 17-åring hos Peter Bergling fick sig en rejäl inblick i veterinäryrket och andra älskade husdjurs krämpor. Hundarna hyste han en sund skepticism gentemot, men om någon katt jamade så svarade han tröstande artfränden från sin bur. Själv hade han då fått sig en helrenovering bestående av spolning av sår, penicillinkur, uppskärning av ofarlig men växande böld samt borttagning av tandsten.
Jag är avundsjuk på Astor. Tänk att få ha en och samma doktor under hela sin levnad. En som vet ens bakgrund och förvarar den i ett tryggt kortkartotek (aldrig datorhaveri här inte!) så man slipper dra sin sjukdomshistoria för nya nyllen. Om och om igen.
Man skulle vatt katt.
PS. Astor vill genom Bostad gärna passa på att hälsa sin doktor att han nu mår alldeles utmärkt.