Lite tufft vågat tyckte vi, men lite fundersam var han ändå när vi närmade oss hans tegelvilla i Hjulsbro.
-- Vad ska det bli av det här, undrade han medan han släppte in osstill sex-årige Hugo, som genast störtade fram för att spana in gästerna.
Vem vill inte se hur mäklarna själva bor?
Vi kan tala om att innanför den tämligen anspråkslösa och vanligakåken från början av 1970-talet gömmer sig något helt annat äntidstypiskt sjuttiotal.
Hoppsan, här har någon gått fram och röjt bort väggar, minsann.
För två år sedan köpte Torbjörn och hans familj huset som är 165kvadratmeter i två våningar plus 100 i en suterrängvåning. Huset hadeinte förändrats så mycket sedan det byggdes.
Och trots att Torbjörn säger att han ibland önskar att folk gicklite mer varsamt fram när de köper 60-tals- och 70-talshus ser det utsom om han själv tagit i med storsläggan.
-- Jag skulle kanske önska att man inte rev ut allt med en gång utanbodde i huset ett eller två år och känner efter. Det gäller inte barahuset förresten, utan också trädgården. Allting hänger ihop på någotsätt, men det kan ta lite tid att upptäcka.
-- Jag tänker ibland att det är synd att folk ska lägga en halvmiljon på att göra om en originalvilla och så ska det se ut somöverallt annars, som här till exempel. Framför allt om det är ett hus ioriginalskick. Sådana finns; hus där inget är utbytt men ändå inteslitet. Då kan det vara bra att vänta lite innan man förändrar.
Det är väl förmodligen så han själv har gjort, inte gjort allaförändringar med en gång utan tänkt efter. I övervåningen finnsnålfiltsmattan kvar. Nu, efter två år, ska den snart väck när rummetska bli tv-rum. Men nålfiltsmattan i trappan får vara kvar, den dämparljud bra. Det kan behövas när huset varannan vecka fylls med Felix,Ebba och Hugo.
Just nu sitter de och fikar. Skoldagen är slut och pappa Torbjörn har varit och hämtat dem.
--Ha, ha jag fick mer glasyr, säger Ebba så där litestorasysterretsamt. Hugo bryr sig inte så mycket. Han fick ju en litestörre kransbit.
Nu för tiden bor Torbjörn Bentzer ensam i kåken varannan vecka ochvarannan med alla barnen. En vecka av varje: lite lugnt och tyst, envecka med gasen i botten.
Lite skraj verkar mäklaren ha varit för besöket, han påpekar att hanhar städat överallt och plockat upp i ungarnas rum. Vi tror honom.
Entrevåningen är öppen och ljus sedan väggar togs bort. Köket harfått direktkontakt med vardagsrummet. En jättestor Stålmannen vakaröver matbordet och de två sofforna är röda och lyser lite extra i detljusa rummet.
-- Du ser att jag gillar gardiner va, undrar Torbjörn och pekar pånakna fönster där endast några förskrämda krukväxter utmärker sig.
Inte en gardin i hela huset, med andra ord.
Helst skulle han vilja ha ännu mycket mer fönster. Det gör inget omdet känns som om man sitter i ett akvarium, försäkrar han. Då kan hankanske ha bättre koll på sin trädgård, som han lagt ner massor av tidpå.
-- Fast det syns ju inte nu. Men den har blivit lite japansk. På framsidan har jag tagit bort gräset och ersatt det med sten.
Vad ska man kalla stilen hemma hos Bentzer? Fräck, kanske. Mycketnytt, en del gammalt som 1700-talsskåpet från pappans sida, massor avhäftig popkonst på väggarna, ett rum i suterrängvåningen som är vittsom ett ljusterapirum, en snickarbod för Ebba, ett rum med tillståndatt spela innebandy i. Många rum med många funktioner.
-- Jag gillar nya, moderna möbler. Jag byter ut lite då och då. Inga svindyra grejer.
-- Pappa, Hugo springer ut utan skor, ropar Ebba. Pappa far iväg.Ebba plockar fram sin läxa i engelska och slänger sig i den ena av deröda sofforna.
När Torbjörn Bentzer skulle köpa villan hamnade han i budgivning, som han själv annars är van att hålla i.
Nej, säger han och svarar på våra frågor, jag köpte inte huset avmin egen firma och jo, det var nyttigt att se hur det går till från denandra sidan.
-- Så även jag har fått uppleva den gastkramande budgivningen och fått känna på ovissheten.