Jag lägger ner bok, telefon och lite annat när jag ska sitta någonstans i trädgården och läsa. Förmodligen ser jag rätt löjlig ut när jag går omkring med den. Men faktum är att jag blir alldeles varm i magen av den där lilla korgen som härbärgerade den kisse som för evigt skulle göra mig förälskad i dessa egensinniga djur. Efter Alexander kom Herr Gustafsson, Fanny, Nisse, Elsa, Astor och Sören. Med alla dessa katter i bagaget vågar jag påstå att jag har utvecklat en stor skicklighet i att ge kattdjur medicin.
Jag har petat i dem p-piller, skjutit in penicillin med spruta i mungipan, listigt blandat avmaskningsmedel i en liten portion av favoritmaten. Men med minstingen Sören går jag bet. Katten kan spotta! Jo, det är sant!
Eftersom Sören är självförsörjande på åkersorkar måste han avmaskas emellanåt. Jag har iklätt mig grova handskar, tagit hjälp av Helggubben, lirkat och trixat ... men nej, det är lögn i helvete att få i den katten varje form av medikament. Han spottar ut det.
Därför blev jag väldigt glad när jag läste Apoteksbolagets tidning. Där lanserades någon helt nytt. Ett slags pasta, garanterat välsmakande av mild lever. Enligt artikeln var det bara att stryka pastan på kattens tass. Eftersom katter avskyr att ha "kladd" på pälsen så skulle den omedelbart och med stort välbehag börja slicka i sig pastan.
Jag stängde kattluckan för att kunna hålla koll på honom. Det var en ganska stor mängd pasta som skulle ut på tassen, i princip hela främre högerbenet hade vitt klegg över sig när jag var klar. Med mild leversmak.
Katten blev bindgalen. Han for omkring i huset som en besatt och faktiskt oroade jag mig på allvar över hans mentala status. Jag har aldrig sett en katt bete sig på det viset, som en rodeohäst. Han slog nästan knut på sig själv. For in med huvudet i en dörrpost. Han slog med tassen i luften, pastan stänkte som en fontän omkring honom, på väggar och möbler och folk och fä.
Och så vips var han försvunnen. Vi letade överallt. Ingen katt. Till slut hittade vi honom. Han satt och stirrade stoiskt in i en vägg. Djuuupt kränkt.
- Men titta mamma, han gör ju Hitlerhälsning.
Vad hemskt!
Ja, det gjorde han. Höger framben var spikrakt när han satt med det framsträckt snett uppåt. Till slut släppte jag ut honom. Han vägrade använda den besudlade kroppsdelen och linkade fram på tre ben , men lyckades trots lemlästningen nedlägga en mus som han demonstrativt placerade på köksgolvet. Pastan torkade in i pälsen. Dagarna gick. Sören gjorde inte minsta ansats att bli av med den. Efter någon vecka hade den helt sonika nötts bort. Och jag hade förlorat. Igen.