Vi är lite skumögda, både jag och Helggubben. Han värre än jag, helt klart. Själv ser jag bara lite dåligt, på väldigtlångt håll. Men Helggubben ... innan han fått på sig brillor ellerlinser gör han mycket intressanta iakttagelser av sin omvärld.
"Titta på katten Astor! Han har hoppat upp på studsmattan och lagt sig. Vad gulligt han hänger, med huvudet utanför kanten."
Eftersom det var tidig morgon och Astor brukar tryna i soffan sådags blev jag intresserad och gick fram mot köks-fönstret. Särskilt somhans vurm för dubbla saltomortaler tidigare gått mig förbi.
Det var ingen bonnkatt som låg där. Det var en ridstövel. Det leksmycket häst och hoppas mycket hinder i min trädgård och ett barn somville sätta personligt rekord hade använt stöveln, en kratta, enträdgårdsstol och studsmattan för att bygga ett jättehinder.
Men det är ju ändå inget mot våra många, långa fågelstudier borta pååkern, en bit från mitt hus. Kväll efter kväll stod vi där och kisadepå förstutrappen, riktigt naturlyriska.
"Vad läckert, en hel flock rovfåglar. Det ser man inte ofta", sa Helggubben med sådan pondus att jag genast köpte det. Men en flock rovfåglar ..?
"Visst, det ser man på de spretiga vingspetsarna."
Vi spekulerade i vilken sort vi hade att göra med och hoppades --för den allmänna dramatikens skull -- att det rörde sig om någotriktigt respektingivande.
Som sabeltandad mördarvråk.
När jag för en mer ornitologorienterad kollega beskrev rovfåglarnasläten letade hon upp en fågelsajt och gav mig ett par hörlurar. "Är detså här dina rovfåglar låter?"
"Just det. Precis!"
"Okej. Det är tofsvipor."
Närsynthet i kombination med uteblivet lokalsinne ochvänstertrafikkörning kan också leda till trassel. När vi i hyrd bilskulle ta oss rakt västerut från irländska staden Cork tillDinglehalvön hade vi fått veta att det är näst intill omöjligt att körafel. Alla som kört bil på Irland vet hur skyltsystemet på vischanfungerar. Ingen skylt, ingen skylt ... och så plötsligt en pinne vidvägkanten med ett tjog skyltar på gaeliska som pekar åt tio olika håll.
Vår trygga förvissning om att vi var på rätt väg förbyttes efter ettpar timmar av skepsis. För plötsligt kände vi igen oss. Vi var iKinsale och hade därmed kört rakt söderut.
Klantigt? Ja ja. Men kul. Hade vi inte kört fel hade vi heller aldrig fått åka genom Béal Atha an Ghaorthaidh.
Säg det snabbt, den som kan.