Nej. Kommer du dragandes med en lång nu igen. Korta har jag ju sagt!
- Korta?! Under hela gårdagen tog jag hem korta. Vad blir det här för kåk egentligen?
- Sluta tjata och låt mig sköta det här. Jag har alltid varit den som sett till att grundkonstruktionen håller. Se till att få hem lite mjuka grejer nu. Men håll ihop benen, gumman, än finns inte plats för några småttingar.
- Bah, lätt för dig att säga. Hur hade det varit om du börjat bygga i tid för en gångs skull?
Eller också pratar de om något helt annat tidigt på morgnarna, hur sjutton ska jag kunna veta det. Hur som helst är de oense, det hörs på det uppskruvade tonläget. Framåt lunch försonas de och vid kvällstid är det rena turturstämningen.
Jag har så härliga naturupplevelser på toaletten nu för tiden. "Naturen inpå husknuten" har man hört talas om. Jag har naturen in på bara rumpan.
Att kajor är väldigt sociala fåglar känner de flesta till. I horder samlas de i skymningen för att kura ihop sig och småtjattra tillsammans inför natten. Vad som inte är lika känt är att vissa få exemplar av dem är läskunniga också.
Så när jag 7 december skrev att jag tyckte uppriktigt synd om Linköpings kajor som tvingas uthärda de förinspelade ångestskriken som uppsatta högtalare dånar ut, fattade ett av de läskunniga kajparen ett för dem - och mig - avgörande beslut: Jag vet, vi flyttar hem till Carina Glenning istället!
Hur många gånger som helst har jag tjatat på den höjdrädde Helggubben att bege sig upp på taket och sätta nät för skorstenen. Till slut gjorde han det, men kajorna måste ha varit starka, eller Helggubben väldigt slarvig, för nu bygger de sitt bo i min skorsten lik förbannat.
I vilken av de sex piporna? Ja det tycks vara i en av dem som inte används, den som står i förbindelse med ventilationen i badrummet, för det är där inne man hör dem bäst.
Men jag vågar inte chansa och vågar inte elda någonstans i kåken förrän kajfamiljen bestämt sig för att flytta. Jag är faktiskt djurvän och vill definitivt inte ha rök- och eldskadade kajägg på mitt redan solkiga samvete.
Nu är jag inte så säker på var de bygger längre. Kanske passar de på att inreda en tonårslya när de ändå är i farten. För häromdagen, när jag stod i köket och stekte kyckling (!), hördes deras pladder plötsligt väldigt bra via köksfläkten. Som om de satt bara någon meter ovanför stekpannan och förfärat kommenterade menyvalet.
Spooky. Och kycklingen till middag, nä, den smakade inte riktigt som den brukar ...