Jag grunnar på att göra om min gamla tvåvåningskåk från 20-talet till en enplansvilla. 150 kvadrat boyta blir till behändiga 75. Vad tror ni om det? Jag (Helggubben) bara river undervåningens tak, det vill säga övervåningens golv. Det är ju så modernt med rymd och öppna ytor nu för tiden. Bärande väggar? Äsch, det går väl alltid att staga upp med lite bjälkar här och där. Det kan bli knepigt att vattna blommorna i fönstren högt däruppe, men jag får väl använda trädgårdsslangen.
Allt det här har med ungarna att göra. Det är nämligen väldigt synd om mina barn. Åtminstone i ett hänseende. Jag är fullständigt hopplös på matematik och får rena paniken när de har läxor som jag förväntas hjälpa dem med. Om det har med bristande hjärnkapacitet eller en osedvanlig elak mattelärare i högstadiet att göra ska jag låta vara osagt. Att jag äger ett hus och faktiskt har koll på räkningar och ekonomi får betraktas som inget mindre än ett under.
Men så illa ställt är det att jag i ett enskilt samtal avhandlat detta med mitt äldsta barns lärare. (Hon går i sjuan). Vore ju synd om han lever i villfarelsen att hon kan få hjälp av mig där hemma, när jag i själva verket får migrän bara av att försöka förstå uppgiften när de ska räkna variabler och ekvationer.
Dock har jag inte vågat yppa detta för mitt yngsta barns lärare än. (Han går i fyran). Det känns en smula beig att som 46-årig mamma på ett utvecklingssamtal avslöja att det börjar ryka om mitt huvud när det går upp för mig att eleverna räknar bråk på ett helt annat sätt än jag lärde mig på Hedenhös tid.
I själva verket är nog alltihop regeringens fel. Jag gick i låg- och mellanstadiet kring 1970 och tillhör den generation som blev usatt för ett gigantiskt experiment som kallades "Den nya matematiken" och "mängdlära". Våra föräldrar fick gå speciella utbildningar för att kunna bistå oss hemifrån. Senare under skolgången uppmanades vi förtränga allt vi lärt oss, samt lära om på ett annat sätt, eftersom man funnit att pedagogiken var helt förkastlig på små barn. Numera införs mängdbegreppet i undervisningen först på gymnasie- eller högskolenivå.
Nu läser jag i "Nya rön" att amerikanska forskare har undersökt hur avståndet mellan golv och tak påverkar oss. Försökspersonerna ombads lösa olika uppgifter. Först fick de sitta i en lokal med 2,6 meters till taket och därefter i en lokal med 3,3 meter till taket. Och ser man på! När det var högt i tak tänkte deltagarna friare, större och mer abstrakt än i rummet med lägre takhöjd.
Låt se nu ... Om jag blåser bort undervåningens innertak/övervåningens golv borde jag få en takhöjd på nära sex meter.
Vore väl tusan om jag inte ska klara fyrans matte då.