Jag älskar ljusslingor. Kärleken grundlades när jag 17 år ung firade jul i USA. Jag ska aldrig glömma när det bulliga julträdet kläddes med en lång slinga små gnistrande lampor. Det tog en hel dag, som jag minns det. Jag hade aldrig sett något så vackert.
Fast kärleken är inte besvarad.
När ljusslingor började dyka upp i Sverige förhöll jag mig försiktigt avvaktande, i väntan på att den gamla ärvda julgransbelysningen skulle lämna in.
Så småningom köpte vi en eller annan slinga. Reservlamporna placerades omsorgsfullt i en plastburk.
Å så vackert det var! När man åkte omkring såg man att andra lyckats med ännu vackrare arrangemang.
En gång, när de halvstora barnen hade kalas, tejpade vi en ljusslinga i taket i hallen, som var danslokal. Ett stjärntak blev det.
Hur mycket pengar lägger folk på ljusslingor?
När slingan tas fram på nytt är den alltid trasig. Lamporna är omöjliga att byta. Man kan stå i timmar och pilla med dem, med lyckas sällan få liv i mer än ett fåtal ljuspunkter.
Hur många ljusslingor hamnar i soppåsen?
I fjol fick vi en ny sort (det är min man som köper slingorna för han vill gärna göra mig glad). Det var en plastorm. Inte så vacker vid första påseendet, men den verkade robust och praktisk. Förtjust slingrade jag den om trappräcket och si, det blev ljust och inbjudande. Den fick sitta kvar länge, länge.
I sommar ska den lysa upp i växthuset på nätterna, tänkte jag när jag tog bort den framåt vårkanten. Då lyste den. Men när den skulle tändas igen hade åtskilliga lampor naturligtvis slutat fungera.
Obesvarad kärlek svider och värker. Underbart är kort, men hur kort?
Jag ska innerligt älska den ljusslinga som varar.
Gerd Mellberg
Reporter