Jag är lite matt i pälsen. Kanske äter jag för få råa ägg, funderar jag när jag kör till jobbet i ett väder som för tankarna till kall havregrynsgröt. Katten Astor får råa ägg när jag tycker att han slokar i pälsen och det brukar göra susen. En gång i min ungdom, under förra seklet (!), hade jag en kort romans med en kroppsbyggare som startade varje dag med just fyra råa ägg.
Han knäckte dem mot nedre tandraden och hällde in dem i munnen. Bara så där. Utan omsvep. Det gick snabbt och efteråt var det bara en liten rännil av äggvita på hakan som vittnade om hans turbofrukostintag. Väldigt macho. Själv satt jag med en skål fil och kände mig oerhört ... konventionell. Använde sked och allting.
Jag lyssnar runt i omgivningen och finner fler som slokar. Är lite småförkylda, urriga, aningen håglösa. Eller handlar det om att vi på ett nedärvt vis acklimatiserar oss till vår omgivning? Blir lika smådystra som den och därmed smälter in lite bättre i höstrusket. För säkerhets skull ändrar vi färgskala på kläderna också. Bort med ljust och rött och glatt. In med svart, grått och brunt för att verkligen poängtera att vi nu går in i förmultningens tid. Som kameleonter. Bort med glada grannfester och grillpartyn. In med ensamma kvällar framför Kalla Fakta och Idol.
Men hallå, vad är det här för Carina Dysterkvist?!
Det är en himla tur att vi har invandrare. På min väg till gymmet på lunchen möter jag ofta en grupp afrikanska kvinnor på väg till bussen. De har inte förstått att man i det här landet klär sig så att man smälter in i den regntunga asfalten och lövhögarna. Nej då, de bär fantastiska kläder i regnbågens alla färger och med sprakande mönster. Jag blir glad varje gång jag ser dem. Och rodnar över att jag på morgonen kände mig riktigt yster när jag fick det busiga infallet att knyta en röd scarf runt halsen, för att pigga upp resten av jordfärgskollektionen.
Just nu är varje morgon en kamp. När klockan ringer svär jag, övertygad om att jag sovit två timmar, inte åtta och en halv. Vill bara ligga kvar. När hönor vill ha smått kallar man dem liggsjuka. De stannar stoiskt i redet och ligger där, oavsett om de har ägg att ruva eller ej. Är det det jag är? Liggsjuk. Lite sent när man har två ungar och närmar sig 50 kan tyckas.
Tror jag går ut och köper mig en röd vinterjacka och sparkar igång grillen i helgen, öppnar min pub i uthuset och bjuder in till höstfest.
Men först ska jag jobba. Det är bomässa i Cloetta Center i helgen och Corren Bostad finns där med en monter. Kom och kasta lite råa ägg på mig!