Man kan tycka att 5 000 kvadratmeter vildvuxen och egensinnig tomt är nog. Men en del människor blir aldrig nöjda. Vi ville ha sjöutsikt, höra fiskmåsar och kunna bada. Lite svårt när omgivningen består av slättmark och tallskog så långt ögat når. Grannens lilla fiskodling kan sannolikt beskådas från ena taknocken, men hur kul är det?
Vi insåg att kompromissen fick bli en vattenspegel i trädgården. Ingen plastbalja modell fotbad för björktrastar, utan något aningen mer rejält. Typ 10 x 7 meter ungefär. I alla instruktioner och anvisningar beskrevs hur lätt det är att anlägga sin egen trädgårdsdamm. Sicken lögn! Till och med för den som lejer bort själva grävandet, tar projektet all ork och tid.
Men när allt vårt råslit väl var över, blev det faktiskt hur underhållande som helst. Fåglarna badade så det stänkte, grodorna och paddorna flottade omkring som OS-simmare, 52 skänkta guldfiskar gjorde nya guldfiskar på löp-ande band och det växte så det knakade i kanterna. Husets katter svajade förundrat runt på torvblock och stenar i en ständig kamp för att fånga något simmande, hoppande eller flygande.
Så kom hösten. Och alla löv. Ni fattar. Vi öste och håvade, lovade varandra dyrt och heligt att fixa ett gigantiskt nät till nästa säsong. Vinter och 20 grader kallt. Inte ens cirkulationspumpen förmådde hålla isen borta. Vid islossningen tre månader senare räknade vi in ett dödsoffer, men i övrigt hade firrarna klarat sig galant.
Nya fiskyngel och nya växter. Ett evigt vaskande och blaskande med filter och håvar, men vadå. Det är fridfullt att vakna till dammporlet nedanför sovrumsfönstret, det är lugnande att stirra på vattenlivet från dammkanten och riktigt häftigt att sitta på verandan när höstvindarna piskar upp vågor. Nåja, det krusar i alla fall lite.
Vuxna människor har inga ömmande känslor för fiskar har jag hört, så jag tänker aldrig erkänna att jag grät en skvätt och tyckte oändligt synd om den enda överlevande guldfisken.
Handlingskraftig make försökte trösta uppgiven fru. "Vi tömmer ur, städar och fyller på och fixar nya fiskar". Sagt och gjort. Det tog tre dar att pumpa ur hälften av vattnet så att vi kunde komma åt att skotta upp all lövgegga från de översta hyllorna på dammbotten. Det var hur snuskigt som helst. Ett riktigt skitjobb som vi surmulet och under tystnad skötte på var sin sida av dammen en eftermiddag i mitten av april.
Döm om min förvåning när jag plötsligt hörde ett stilla plask och i ögonvrån såg äkta hälften stå med vatten upp över knäna. Han försökte stötta sig på en sopborste som sakta gled undan. Som ett sjunkande slagskepp gled han efter, fortfarande under tystnad och med all tillgänglig värdighet i behåll. När bara huvudet och axlarna syntes, fick han tag i en av dammdukens limmade fogar. En liten ynklig kant som gav honom möjlighet att sakta, och mycket mödosamt, hala sig upp mot dammkanten och slutligen kravla upp på gräsmattan.
Det finns lägen när man bara inte får skratta. Jag höll andan och var nästan blå i ansiktet innan den ofrivillige badaren hasade sig in mot duschen. Sedan nästan dog jag av andnöd och flabbade hysteriskt.
Den enda överlevande fisken är numera död och begraven. Om den fick en chock av badsällskapet är oklart, men den utlöstes i så fall först några dagar senare när dammen försågs med ett nytt fiskstim. Ytterligare ett gäng tillkom i helgen.
Nu har de organiserat sig i kortege och kör runt, runt i storleksordning. Vi väntar med förtjusning på att de ska göra nya fiskar och vi förtränger med alla sinnen att det förr eller senare blir höst och vinter igen. Vi hinner fixa. Bergis.