Det är bara knäppgökar och människor som har något att dölja som bor på landet. Den tesen driver en av mina kolleger. Vi som bor där vet dock, att är det någonstans det är svårt att dölja småperversa intressen eller förvrängt beteende av annat slag så är det på landet.
Knäppgökar finns det förvisso -- procentuellt varken fler eller färre än i stan skulle jag tippa -- men vi har god koll på var de befinner sig, vilken grad av knäppgökeri de representerar, och hur man rådligast bemöter det.
Jag bodde i lägenhet i Linköping i åtta år. Jag sa hej till grannarna när vi möttes, men jag visste just ingenting om dem. De var snälla och vänliga och hade säkert ställt upp och hjälpt mig om det behövts, men ... jag vet inte, jag drog mig av någon anledning för att fråga.
Nu har jag harvat runt i hönsskit och gummistövlar, på behagligt avstånd från stan, i åtta år.
På landet finns något som med aversion brukar kallas social kontroll och som ofta beskrivs med tvångströjeterminologi. Att man skulle vara ständigt påpassad och ifrågasatt. Äsch, då får man allt vara duktigt paranoid själv, för att uppfatta läget så! Social kontroll som innebär att man bryr sig om folk i ens omgivning kan väl aldrig vara någon nackdel?
Om bilen bryter ihop har jag många jag kan lifta med till jobbet, alternativt låna en kärra av.
När vi hade långvarigt strömavbrott lagade vi mat hos en granne. En annan körde hem vatten till oss i stora dunkar. Vi tar hand om varandras husdjur under semestrar, lånar verktyg, byter tjänster, kör varandras ungar hit och dit och gör vissa gemensamma inköp för att spara flis.
Då och då tittar vi in och kollar läget. Nåt som behövs hjälp med?
Om man ska klara sig på landet så måste man hjälpas åt. Måste använda varandra. Det innebär inte att vi springer ned dörrarna hos varandra eller idkar socialhysteriskt myrstacksumgänge stup i kvarten, men hjälpen finns där om man behöver den.
Och under sommarmånaderna händer det förvisso att vi alla knäppgökar fullständigt grillar loss tillsammans, eller spikar koskjul och har efterföljande partaj. Men det brukar inte inträffa besynnerligare saker än på fester i största allmänhet.
På landet har vi årstider också. Vinter är vinter. Vit, inte avgasgrå. När det är smällvarmt stinker det inte kladdigt het asfalt utan doftar mättad lustfylld natur.
Och så slår hjärtat långsammare här ute. Det behövs i en alltmer skruvad tillvaro, där människor blir vidbrända/utbrända/totalförkolnade i skallen och rusar in i väggar på samma löpande band som de springer på, på gymmet.
Ofta är det tyst också. Alldeles tyst. Om man låter sig bli en del av den tystnaden kan man höra ett efterslänt-rande höstlöv släppa taget, och sakta singla ned mot sin väntande förmultning.
Och själen får sin vila.