Kanske är du redan bekant med östgötaförfattaren Ingela Bendts bok om Ellen Keys Strand, "Ett hem för själen". Boken som har tagit förlaget på sängen, en smygande succé. Förra hösten kom den ut i nyutgåva i mjukband och den har snart sålt uppåt 40 000 exemplar, långt över förväntan.
"Refugium - Trädgård som tillflykt" är en bok i samma anda, om mötet med den tyske trädgårdsfilosofen och den numera pensionerade landskapsarkitekten Hans Drost.
En trädgårdsbok till, kanske du tänker trött, med tanke på den aldrig sinande flod av böcker som ges ut i genren varje år. Men det här är inte bara en trädgårdsbok till. Det är ett litet mästerverk som borde ge Ingela Bendt den uppmärksamhet och ett erkännande som en av länets mest intressanta författare förtjänar. Hon skriver enkelt och avskalat, inga krusiduller. Poetiskt. Fantastiskt. Och hennes bilder kompletterar texten väl.
Det är en sällsam resa in i Hans Drost lilla värld på 237 kvadratmeter kolonilott. På den lilla plätten, bland myskmadra och forsythia, ryms både små betydelsefulla detaljer och mäktiga reflektioner om livet.
"Det kommer många tankar att begrunda när man går runt och utför olika sysslor i trädgården. Tankar om vad som varit."
Det var faktiskt tack vare "Ellen Keys Strand" som Ingela fick tillträde till Hans Drost universum som är rumsligt beläget på Eriksdalslundens kolonilottförening på Söder i Stockholm, där Ingela själv har en lott. Hans trädgård, med det persiljegröna huset, har genom sin hemlighetsfullhet utövat en särskild lockelse på henne. När koloniträdgårdsföreningen skulle fira 100 år väcktes tankarna på att göra en intervju med Hans. Han tackade nej direkt. Ville och vill inte stå i centrum. Ingela sände honom boken "Ellen Keys Strand", som hon både skrev och tog bilderna till. Det blev biljetten in. Hon fick en egen nyckel "innesluten i ett rött läderfodral", så att hon kunde komma och ta bilder oberoende av honom. Det blev ingen artikel. Efter tre somrar fyllda med oplanerade möten blev det istället en bok.
I boken varvas skickligt Hans historia, hur det var att som barn växa upp i Tyskland under andra världskriget (granatsplitter blev samlarobjekt för små pojkar), att leva under ryssarnas ockupation (en ryss stoppade sitt huvud i toaletten och tvättade sitt hår. Han hade aldrig sett en vattentoalett), hans flytt till Sverige på 50-talet (Bergianska trädgården var en pärla), med trädgårdstankar.
Skönheten är ett behov
"Skönheten är ett urbehov som finns inne i oss alla, vi måste se skönheten i vardagen, i detaljen och i det lilla", skrev redan Ellen Key. Hans ser detaljer. För honom är skönhet trädgården och han iakttar varje liten skiftning. Men vad skönhet är ligger som bekant i betraktarens öga. När Hans tog över kolonilotten för 30 års sedan knorrade ledningen: "En riktig koloniträdgård skulle ha brädfodrade raka blomrabatter och odlingar med köksväxter." Något sådant finns inte i Hans trädgård.
"Det är som att gå in i en tavla, en känslovärld med olika stämningar, och få veta hur konstnären tänkt kring komposition och linjer, hur han satt samman färg, form och ljus men också hur oväntade händelser, spontana infall och tillfälligheternas spel inverkar." beskriver Ingela det första besöket.
"Trädgården får mig att leka, det är det roligaste jag vet", säger Hans, som påminner om att Gud skapade trädgården först, före människan. I Första Mosebok står det att Gud skapade människan och sätter honom i en trädgård.
Trädgårdens mest spännande rum, hjärtat, är refugiet, enligt Hans. De flesta vet vad en refug är, en säker tillflykt mitt i trafiken. Refugium betyder tillflyktsort: "En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred. En skyddad zon. Ett ostört rum. Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar. Det är som en förnimmelse av något man inte vet."
Skymtar från utsidan
Hans refugium skymtar från utsidan genom humlehäcken. Ett enkelt stilleben i form av en stenpyramid på bordet, väcker betraktarens nyfikenhet. Det lockar besökare - en eftermiddag fann han ett älskande par där. Pinsamt, men även hedrande, att de valde denna undanskymda plats.
Idén att skapa ett refugium fick han under en resa till olika kurorter i Tyskland. Vid sekelskiftet 1900 fanns mer eller mindre ambitiösa varianter på refugier och han blev alldeles betagen när han hörde ordet första gången. "Ingen går i bräschen för tystnad nu för tiden."
En del av vårt kulturarv
Att odla och sköta en trädgård är en del av vårt kulturarv, men många vet inte hur man ska bete sig när man blir med trädgård. "De känner bara doften av rosor och kryddväxter, men de ser inte spaden i landet, skyffeljärnet eller stegen som står lutad mot fruktträdet." Hans fnyser åt färdiga trädgårdslösningar, åt designers som förespråkar en viss färgskala, åt petighet "Det går att sköta ihjäl en trädgård. Det är ofta sådana petiga trädgårdar som är i fokus i trädgårdstidningarna." Trädgårdar måste få ta tid, själv sjunger han långsamhetens lov. Man ska åldras med sin trädgård. Men vad händer med trädgården när han dör?
Refugium är en märklig bok, intressant även för den trädgårdsovane, till och med för den ointresserade. Vacker, och samtidigt melankolisk.
I en tid då vi är vana vid att få veta allt, förblir Drost och hans trädgård hemlighetsfulla. Hans porträtteras till exempel bara bakifrån. Nyfikenheten blir inte stillad. Det är bra. Istället föds tankar.
Bilder: Ingela Bendt