När jag satt med Johan Renck, även känd som Stakka Bo, i lobbysofforna i världens skönaste hotell, även känt som Chateau Marmont, i Los Angeles för några år sen, så sa han om den egna skivan han då jobbade med att han, som etablerad och bekvämt levande 34-åring, i bästa fall kunde göra musik som folk tycker är ganska vacker. Enligt Rencks resonemang kan det riktigt omskakande och nyskapande bara komma från "fyra 16-åringar som heter typ The Killers och lirar rockmusik men inte fattar ett skit av vad de håller på med". Alltså från en aningslös urkraft, gärna pubertal, upprorisk och med nån form av "uppfuckad" bakgrund. "Annars blir det bara en dekoration".
Jag brukar tänka på det där ibland. Senast på möbelmässan i Stockholm som avslutades i söndags. Det som jag alltid på förhand är mest nyfiken på är de oetablerade formgivarna som på den här möbelmässan samlas under kategorinamnet "Greenhouse", vilket på svenska betyder "växthus". Majoriteten är unga elever på nån av landets numera många designskolor.
Det handlar alltså om hundra eller så designers som fortfarande står utanför etablissemanget, som därför rimligen hungrar tusen gånger så mycket som alla andra efter chansen att få komma in, armbåga sig fram till scenen, dra av en hit som kraschar CAD-ritprogrammen i deras datorer med en attityd som säger "fattar ni inget så skitsamma, för vi brinner och vi kommer bli störst ändå". Det händer nu inte.
Senaste gången jag hajade till inför nåt nytt ungt svenskt som rubbade det vanliga skvalet och verkligen ville nånting eget måste varit för tre, fyra år sen när gruppen Front hade lekt med slumpen och låtit kaniner, möss och ormar forma utseendet på tapeter, vaser och väggkrokar, bland annat. Sen dess - absolute musicsamlingar.
Det behöver inte alls vara dåligt. En hel del är kompetent och snyggt, ibland till och med klokt och finurligt. Malmstenskolans Matilda Lindboms stol "Excelsa" är sensationellt skön. Från Konstfack gillar jag till exempel Anna Gathus och Martina Nystrands belysningar och Jonas Wagells utemöbler. Från Beckmans borde Joel Hesselgrens sängstomme "Diagonal" med rent skulpturala kvaliteter vunnit första pris. Charlotte Elsners hallspegel är smart med funktion som det klassiska gamla plåtbadrumsskåpet där spegeln skjuts åt sidan och blottar plats för förvaring. Symptomatiskt nog kommer de intressantaste tankarna från personer som så smått pushar 40-årsstrecket, eller från ställen som borde ha mindre urban energi än Stockholm. Marina Glöck från Kalmar har tolkat den gamla svenska industrialismen på ett skickligt sätt med en originell uppladdningsbar järnlampa där toppen kan tas av och användas som ficklampa. Staffan Holms och Johannes Tjernbergs Lego-inspirerade skrivbord för direktörer vars barnasinne domnat bort dominerade i HDK Göteborgs lekhage, medan Micke Åstrands kollektion och duon Olsson & Lyckefors robottillverkade 3D-matta är hantverk av hög kvalitet.
Men det vore orättvist att säga att det rockar röven av publiken. Däremot är det dekorativt. I brist på annat skyller jag på inredningshysterin. För en hel generation har sättet vi bor på blivit religion. Vi pratar inte om annat än priser på lägenheter och villor. Vi mäter varandras framgång och goda smak efter hur vi väljer att inreda. Och inte minst läser vi samma tidningar och ser samma tv-program som i all ängslighet lanserar samma stil och ytliga finnish. Det är så marknaden ser ut och jag antar att den skrudas som den förtjänar. I stället för rock´n´roll - rundgång.