En liten omskärelse att pigga upp sig med så här på vårkanten kanske? Läste att kroppen börjar åldras i 23-årstaget. Därmed har jag åldrats i 20 år. 40-årsjubilarerna står som spön i backen omkring mig och ämnet åldrande kommer ideligen på tapeten.
Jag tycker de påtagliga förändringarna infann sig nånstans kring 30. Nåt som ömmade lite här, nåt som molade lite där. Inga stora saker, men ändå småirriterande. Och så det där lite stela, som om kroppen småprotesterar mot att kliva ur bingen till exempel. När jag tänker efter är dagarna då jag inte noterar minsta lilla krämpa lätträknade.
Nyllet är ett kapitel för sig. Jag tänker inte på de vanliga rynkorna, utan på den förlorade spänsten. Noterade som hastigast ett rejält sovveck på kinden härom morgonen. Nästan en decimeter långt. Åt frukost, åkte till jobbet, gick på möte, gick och pinkade -- och det var kvar! Inte lika markant, men ändå. Snart tar det väl en hel dag för nattens veck att "hänga ut" sig och då är det ju snart dags att gå och lägga sig igen.
Håhåjaja.
Jag brukar trösta mig med att när man väl var 17 år och hade hudelasticitet som en jättestudsmatta-- inte sjutton gick man omkring och var glad över det. Att sörja över nåt som man ändå aldrig njöt av verkar bortkastat.
Och så får man intala sig att det är vackert med rynkor. Livslinjer som visar att man har varit med om glädje och bedrövelse. Släta nyllen har få referenser och är ospännande. En bok med blanka sidor. Intalar jag mig.
Skrattrynkorna är lätta att förlika sig med. Svårare har jag för det där säckiga på halsen, gläfset på underarmarna, det nya vecket vid örsnibben och huden på händerna som står kvar som en liten alptopp i en nanosekund efter att man nypt i det. Försöker intala mig att det också är vackert.
Den som inte står ut får lägga sig under kniven. Plastikkirurgerna står lika tätt som Mc Donalds- restaurangerna, köerna till dem ökar och vissa omskurna tycks bli besatta och bara fortsätter att operera sig. Får kattögon och ser lika avslappnade ut som om de hade skinnet fastsatt med en tving i nacken.
Minns Alice Timanders ord: "När man blinkar och känner att det rycker till i knävecken -- då vet man att man har lyft sig en gång för mycket."
Carina Glenning
Bostadsredaktör