Det händer något med mig och fotografen när vi kliver ur bilen vid huset i Uttersbo utanför Nykil. Här vilar lugnet, de små gesterna. Vi möter Gunilla och Welsh corgin Molly ute i trädgården. Gunilla fyller på fågelautomaten och Molly tittar förundrat upp på alla fåglar. Exakt samma scen utspelar sig i Gunillas bok om Nalle Brunos vinter "Fåglarna piper och tjattrar när Nalle bjuder på morgonkalas".
Det tar bara 20 minuter in till Linköping men ändå är det här en helt annan värld. En helt annan tid. Det låter som en klyscha, men här har tiden faktiskt stått stilla.
- Jag har ärvt huset av min farfar och jag tillbringade alla mina sommarlov här. Jag är förmodligen också gjord här i huset, säger Gunilla och ger oss en finurlig blick.
Huset är från 1914, Gunilla och Bruno (maken, inte nallen) flyttade hit 1963. Paret träffades i Stockholm på Berghs reklamskola och bodde en tid i Stockholm. Men när de fick ärva huset var det självklart att flytta hit. Gunilla har alltid bott på landet och älskar det, hon kan inte tänka sig något annat. Bruno är lika frälst han, det syns i alla målningar med naturistiska motiv som han har gett upphov till inne i huset. Och att pendla in till stan och jobbet som teckningslärare har aldrig varit något bekymmer. I dag är han pensionär.
Vi visas in i köket. Väggarna, bordet, fönstret och till och med köksskåpen vittnar om parets konstnärliga ådra. Istället för vanliga tråkiga köksluckor simmar här änder.
Möblerna ser ut att ha stått här sedan huset byggdes, och i viss mån har de också det. De flesta möbler är ärvda och har återupptäckts i någon gammal bod på gården av Bruno. Det är han som brinner mest för inredning.
- Jag tror inte att vi har köpt en enda ny möbel. Allt är ärvt eller fyndat. Jag älskar att gå i secondhandbutiker. Alltid hittar man något.
Gunilla pekar och visar några av Brunos fynd till dockskåpet. Det här är Gunillas värld. Överallt finns små scener uppbyggda. I barnens gamla dockskåp sitter några vänner och fikar. Det ser inbjudande ut. I ett hörnskåp lagar Findus mat tillsammans med en mus, några musfröknar packar väskorna, kanske ska de på utflykt, och två nallar sitter skönt tillbakalutade i soffan. Ovanpå skåpet trängs något större nallar. Och så håller det på.
Tankarna går osökt till Beatrix Potter.
- Hon är fantastisk och en stor inspiration när jag tecknar, utropar Gunilla.
Möblerna är udda men ackompanjerar varandra väl. Tonskalan går i vitt och grönt. Naturintresset är stort och det märks framförallt i de vackra dukarna och tygerna med blad och blommönster som Maria Åström har ritat.
Vardagsrummet är ljuvligt, innanför det en vacker matsal och bibliotek. Hyllorna fullkomligt dignar av böcker, många ser gamla ut.
- Mina föräldrar gick bort när jag var i 20-årsåldern och jag har inte haft hjärta att kasta något, så vi har kvar alla deras böcker.
Sedan har en hel del tillkommit.
Vackraste rummet är nog ändå Gunillas ateljé, som är en tillbyggnad i form av ett lusthus mellan kök och vardagsrum.
Det är högt i tak och ljuset flödar in. Utsikten är som en landskapsmålning. Jordbruksbygden böljar fram, närmst fönstret en lönn där fågellivet går att studera på nära håll.
Gunilla och Bruno tillbringar det mesta av sin vakna tid i ateljén. Här både fikar och äter de, det enda som fattas här är enligt Bruno, en rejäl säng. Gunilla nickar.
Trots sina snart 70 år är hon en arbetsmyra och att sluta jobba finns inte på kartan. Hon kallar sig för jobboman, hon älskar att jobba.
Nästan hela dygnets ljusa tid spenderas här, det artificiella ljuset lurar ögat så att färgerna blir fel, förklarar Gunilla.
Gunilla har skrivit 32 böcker och hennes alster om den ständigt nyfikne Nalle Bruno har rönt mycket uppskattning. Böckerna belönades för ett par år sedan med Svensk biblioteksförenings Elsa Beskow-plakett med motiveringen "Gunilla Ingves ger oss sin hyllning till naturen med respekt, förståelse och en gedigen kunskap". Trots hyllningar är hon påfallande ödmjuk:
- Jag kan bara det här, att sitta och rita och jag ritar som jag alltid har gjort, fnissar hon lite förläget.
Gunillas böcker bygger på en blandning av fakta och fiktion. I taket i ateljén hänger ett rymdskepp i blåmålat trä. Det har hon byggt själv för att få en tredimensionell modell inför skrivandet av boken "Resan i rymden", som handlar om hur tre barn och en hund gör en rymdfärd.
Varje bok tar ungefär två år att färdigställa. Gunilla är noggrann med att göra research. Till exempel gick hon inför nämnda bok, med i astronomiska sällskapet för att lära sig mer om rymden.
Annars handlar böckerna mer om jordnära ting, om naturen och småkryp. Hon tecknar med blyerts och färglägger med ljusa akvareller. Och precis som Astrid Lindgren började skriva berättelser för att roa sina barn så började Gunilla teckna för att kunna svara på sina döttrars alla frågor. Nu är döttrarna sedan länge vuxna och barnbarnen får ta del av Gunillas fantastiska värld. Hon ser uppriktigt förvånad ut när jag frågar henne om arbetet aldrig känns ensamt:
- Nej, jag har sällskap med mig själv och det jag gör. Det här är ett sätt att leva i en sagovärld där jag har många vänner. och gör en svepande rörelse mot fönsterbrädet där små nallar och kaniner trängs.