HEMLIKT
Mitt hem har konverterats till vårdinrättning. Ett serviceboende helt anpassat efter en gammal man med krämpor. En hanne i hätta.
Gammelkatten Astor har varit hos husdoktorn och fått en knöl bortopererad. För att han inte ska plocka bort stygnen själv blir det hätta en vecka. Jag blir lite full i skratt varje gång jag ser honom. Han påminner mig om Laura Ingalls, ni vet hon i "Lilla huset på prärien".
Alla naturliga passager i huset har i mån av utrymme breddats för att hättan inte ideligen ska fastna i inredningen. Matplatsen är också ombyggd. Skålarna står nu på uppochnedvända filtallrikar för att komma upp i höjd. Innan det arrangemanget sjösattes sköt Astor matskålen framför sig tvärs över hela köksgolvet. Utan att få i sig en smula. Tänk er synen: en hårig liten Laura Ingalls som förtvivlat hasar fram över golvet, med maten retligt på rymmen en decimeter framför nosen.
Nu har han dock övat in viss teknik på olika områden och t ex lärt sig att om man någonsin vill komma uppåt - och inte få tvärstopp med skallen neråt - i en trappa så måste man hålla huvudet högt.
Att se honom tvätta sig efter maten är en syn för gudarna. Han kommer efter viss gymnastisk uppvärmning åt att slicka sig på tassen. Men när han på känt kattmanér ska dra den över öra/kind så är det utsidan av tratten han gnor. Så den hålls åtminstone ren . . .
Vid utvalda sängar, soffor och fåtöljer står små avsatser i form av uppochnedvända plastbackar. Allt för att den gamle fortfarande ska kunna ta sig till favoritplatserna. Unga illbattingen Sören är portad till tvättstugan, för att skapa maximal lugn och ro.
Bekymret är att det är jag som är favoritfåtöljen. Jag har förvandlats till en totalt passiv soffsittare, ständigt med en sjukskriven bondkatt i knät. Så fort jag tvingas lägga honom åt sidan för att pinka eller sätta på diskmaskinen drabbas jag av dåligt samvete. För då måste hättan på igen (om jag inte ska bära honom med mig, vilket jag gör ibland) och jag ser på hans blick vilken alltigenom grym matte han anser mig vara.
Jag är demoraliserande för barnen också. En mamma som kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan halv sex och lealöst sitter kvar till läggdags . . .
Rörelsefriheten begränsas av att ha en opererad pensionär stationerad i knät och jag kör med min omgivning. "Är du snäll och hämtar telefonen?" "Åh, ett glas vatten är du hygglig" "Kan du räcka mig tv-tidningen?"
Man kan verkligen börja undra vem av oss det är som är en rörelsehindrad konvalescent.
Och man kan verkligen undra varför alla gamla och sjuka människor inte kan få ha det som en älskad katt, när det enda många begär är lite mänsklig närhet.
Och värme.