Är jag en ragata? Tja, man kan ju börja undra. Lystet satt jag framför de tidigaste uttagningarna av årets Idolupplaga och bara njöt av juryns brutalt uppriktiga sågningar och tillrättavisningar. Inte för att jag gillar förnedrings-tv, utan för att en hel del av dessa starwannabes verkligen behöver tas ned på jorden. Det är ett under att ingen gjort det tidigare.
För så är det ju nu för tiden. Det räcker inte med att ha ett gott självförtroende och vara hyfsat bra -- man ska i själ och hjärta tycka att man är bäst. Av alla. I allting. Överallt.
Jag spyr. Och lider. Mest med de ungdomar som efter sin falsksång och juryns sågning bakom kulisserna, och rakt in i tv-kameran, deklarerar att: "Jag skiter väl för faan i den där juryn. Dom är dumma i huvet. Jag kommer att gå långt. Jag är bäst. Och jag vet om det!"
Vilken katastrofal bak-smälla dessa ungdomar ska få om några år när de flyttar hemifrån och upptäcker att allt ljus inte alls är på dem hela tiden. Att livet visst inte är en smäktande dans på rosor i alla lägen. Att man måste kämpa. Att livet är en bergochdalbana. Att pengar inte har med lycka att göra. Eller vad som helst.
Det är självklart att en bra förälder ska peppa och uppmuntra sina barn. Men om det innebär att ens ungar på allvar ska gå ut i livet förvissade om att de är överlägsna resten av mänskligheten så är jag en usel mamma.
Häromveckan fick en mycket lovande manlig deltagare några visdomsord av juryn: "Visst, det är bra med självförtroende. Men finns där inte också genuin värme och ödmjukhet så lär du inte komma någonstans. Så, ta av dig din arroganta attityd. Nu!"
Det är ett fascinerande -- och skrämmande -- tecken i tiden att vissa ungdomar har noll självförtroende, svälter sig och skär sig i armarna och andra unga har ett självförtroende som får Jan Guillou och Janne Josefsson att framstå som osäkra lammungar.
Och så detta uttjatade gamla mantra: Du kan bli precis vad du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Den som kämpar kan gå precis hur långt som helst."
Vad är det för skitsnack!
Visa mig en yrkesmusiker som är tondöv.
Visa mig en flygvärdinna som är 1,50 lång, smällfet och ser ut som ett spöke.
Visa mig en pilot som är färgblind.
Visa mig en framgångsrik företagsledare som är uppvuxen med en utfattig, ensamstående morsa i Rinkeby.
Orättvisor kan man bli förbannad över. Men livet blir inte mindre orättvist för att man låtsas att de inte finns.
Så varför måste ribban prompt ligga högst upp?
För att det är utvecklande med utmaningar?
Nä, sluuuuuuta!
carina.glenning@corren.se