Allt var på topp. Spelandet i svenska landslagets bowlinglag gick som smort. Den egna firman, som byggde upp bowlinganläggningar i hela Europa, hade flyt. Fru och barn mådde fint och hela familjen gladdes åt den magnifika takvåningen man fått i ett av Norrköpings högsta hus, på Idrottsvägen.
Tills den dag 1997 då Gunnar Samuelsson blev svårt sjuk. Han hade känt av symptomen (tinnitus, hjärtklappning, yrsel, stickningar, huvudvärk) tidigare. Men nu blev läget akut. Han valsade runt hos olika läkare, men kunde inte tro på deras gemensamma diagnos: du är utbränd, har gått in i väggen, jobbat för mycket. Gå hem och lägg dig.
Och inte mådde Gunnar bättre av att bli långtidssjukskriven och vistas i hemmet hela dagarna. Snarare tvärt om.
Efter en sportartikel om Gunnars symptom i lokaltidningen blev han uppringd av en medlem i elöverkänsligas förbund som föreslog att han skulle kolla sin elmiljö.
Gunnar beställde en mätning av elmiljön på arbetsplatsen och i hemmet av en auktoriserad firma. Det visade sig att det satt en mobilantenn på hans sovrumsvägg.
När han låg i sin säng befann han sig mindre än en meter ifrån den.
Ingen läkare och knappt någon i umgängeskretsen trodde på Gunnars teori om varför han var sjuk. Men själv var han säker. Och egentligen inte särskilt förvånad.
- Hela människokroppen är ju ett enda elsignalsystem. Nu har vi konstruerat system som så att säga går "rakt igenom" våra kroppar. Jag tycker det är konstigare att vissa är allergiska mot björkpollen än att andra är det mot elektromagnetiska fält.
Sjukdomen eskalerade, firman gick i konkurs och bowlingklotet lades på hyllan. Från att ha betraktats som en "friskus" fick Gunnar finna sig i epitetet "knäppgök". Nu följde några helvetiska år då Gunnar var på ständig flykt från el. När han mådde som sämst kände han av till och med ett ficklampsbatteri.
Han har alltid "gillat el" och många är de stereoapparater som Gunnar knåpat ihop i ungdomen. Att sätta sig i en skogshydda, tycka synd om sig själv och stirra på ett stearinljus var inte att tänka på.
Han ville ha tv, radio, stereo, dator, fax, filmprojektor och telefon. Som alla andra.Chansen att bygga ett elsanerat hem med mängder av specialkonstruktioner uppenbarade sig sedan Norrköpings kommun inrättat en mastfri zon från Skärblacka och ända ut till kommungränsen, strax intill Stjärnorp.
- Ryktet gick på bygden: "en märklig sekt ska smälla upp 70 kåkar här på ängarna", minns Gunnar och skrattar till lite bittert. Som elöverkänslig har man inte bara sjukdomssymptomen att brottas med, utan även en omgivning som stämplar en som psykfall.
Gunnar och sex andra drabbade familjer har bildat en ekonomisk förening och tillsammans köpt gården Tolskepp.
Framtidsplanerna för pilotprojektet är vittgående. Här skulle man kunna bedriva vård, behandling och forskning av inte bara elsjuka, utan även andra neurosomatiska sjukdomar, som till exempel fibromyalgi.
- Hur många av dem som klassats som utbrända är egentligen elöverkänsliga? frågar sig Gunnar och tycker att frågan är mycket intressant.
- Det skulle ju kunna vara en förklaring till varför sjukskrivningarna rusat i höjden och människor inte blir ett dugg bättre av att långtidssjukskrivas i hemmet, där elmiljön är minst lika usel som på jobbet. Hur skulle de må av att vistas på Tolskepp i ett par veckor?
Bland andra har docenten i neurovetenskap Olle Johansson, Karolinska sjukhuset, sagt sig vara intresserad av att delta i den forskning som skulle kunna bedrivas på Tolskepp..
Gunnar, Giggie och de fyra barnen bor i mangårdsbyggnaden som elsanerats av Gunnar. Kakelugnar och vedspis håller värmen, gasolspisen värmer maten. Men här finns också en specialsanerad dator och en mängd lösningar för att familjen ska kunna leva så normalt som möjligt.
Sedan Multiq åttagit sig att täppa till sin "emissionsfria" datorskärm efter Gunnars anvisningar, hela apparaten kapslats in i stålnät och musen drivs med batteri, visar Gunnars elfältsmätare att hans hemmabyggda datorhörna strålar mindre än ett oanvänt jordat eluttag.
I stora drag har transformatorerna flyttats iväg till ett elsanerat skåp där de trängs med kaffebryggare och brödrost. Elfält och mikrovågar är relativt lätt att skärma av, värre är det med magnetfälten, konstaterar han, och förevisar det specialkonstruerade "skräckskåpet" där han inte bör stå och hänga för länge ...
Frysbox och kyl har förpassats till källaren, omgiven av en bastant stengrund, som tar bort den värsta strålningen.
Än så länge är Tolskepp en byggarbetsplats och Gunnars innovationer rena experiment. Han slår av strömmen under installationerna, sätter på den igen och tar fram sina mätinstrument för att kolla hur väl han lyckats minimera elfälten.
Gunnar lever i dag på sjukbidrag (och på hustrun Giggi). Hans dröm är att i en framtid bli så pass frisk att han kan göra "vanliga" saker med sina barn. Besöka simhallen, gå på bio och - förstås - kunna försörja sig.
Frågan är hur han ska hinna med det. Han blir dagligen uppringd av elsjuka människor i hela Sverige, som hört rykten om hans kunskap och vill ha tips.
Andra människor vill han råda att ta de allra första symptomen på elöverkänslighet på största allvar. Risken att bli mycket svårt sjuk minskar om man i tid undanröjer de allra värsta bovarna, hävdar han. Och syftar på datorer som "läcker", dect-telefoner i hemmet, mobiler och 3G-master.
- Dect-telefoner strålar lika mycket som en sändande mobiltelefon även även när man inte talar i dem, 24 timmar om dygnet. Att som många placera dem på nattduksborden är rent idiotiskt, säger han. Idén med trådlösa telefoner är förstås magnifik, men företagen borde hitta ett säkert system innan de prånglas ut på marknaden.
- Och se för sjutton till att ha hemdatorn i ett jordat uttag. I ett ojordat uttag fungerar inte det inbyggda skyddssystemet och datorn strålar därmed 100 gånger mer.
I Tolskepp använder han 12 volts likström och tycker att det räcker utmärkt. Varför brassa på med mer än man har egentlig nytta av? frågar han sig.
Acceptansen av elöverkänslighet har ökat markant under senare år (sedan även män och inte bara "klimakteriekärringar" insjuknat), men Gunnar har ingen förhoppningen om en snar revolution på elfältsområdet. Själv kan han än så länge bara göra små korta exkursioner i verkligheten, alltid med elfältsmätaren med sig i fickan. Men visst, han mår oerhört mycket bättre än för 4-5 år sedan.
- Hur många som är elsjuka vet ingen. Men det har talats om ett par hundra tusen. Det man däremot vet är att skaran som anser sig elsjuka stadigt ökar. Så länge industrin styr vetenskapen kommer allt fler att insjukna tills den dag då alla vet att elektromagnetiska fält verkligen är farliga för människor. Först den dagen kommer vetenskapen att följa efter.
- Det verkar logiskt på nåt vis, säger Gunnar med ett ironiskt tonfall. För precis likadant var det med rökning, asbest, ddt, hormoslyr. Och visst är det otroligt, att trots att diagnosen elöverkänslighet inte existerar, ser allt fler kommunala och statliga förvaltningar till att elsanera sina lokaler. Varför då, undrar man.