Skicka hit ketchupen, kärring! vrålar dottern.
- Den kan du hämta själv, skriker jag tillbaka.
Min bonusdotter säger ingenting. Hon bara halvligger över matbordet, med slö blick och ketchup rinnande nedför hakan. Sonen glömmer av sig:
- Det här var otroligt gott, mamma.
Han får sig en omedelbar åthutning:
- Sånt snack använder vi inte. Fattar?u eller?
Helggubben rapar ljudligt, vi sträcker oss över varandras tallrikar, vi är allmänt nonchalanta och otrevliga. En utomstående åskådare skulle baxna.
Men det är helt i sin ordning. Vi har temamiddag nämligen. Vi kallar det raggarmiddag, men fulmiddag är nog en bättre benämning. Alla är klädda i skinn. Västar eller jackor. Döttrarna är kolsvarta runt ögonen, har illrött läppstift och hår touperat ett par decimeter högt på huvudena. På stereon skrålar Magnus Uggla på högsta volym.
Till förrätt äter vi smördegsinbakad chili-ölkorv och till varmrätt spagetti med köttfärssås. Det är en rätt som är näst intill omöjlig att äta snyggt och passar därför utmärkt. Till slut är vi mätta, både på spagetti och glåpord. Andra halvan av middagen blir inte fullt så burdus som den första. Man orkar inte med sådan stämning särskilt länge, konstaterar barnen. Tänk om det vore så jämt, usch.
Dagen före hade vi gammeldags finmiddag. Porterstek, gräddsås, pressad ättiksgurka - och gelé förstås. Klassisk musik i bakgrunden och mormors finaste porslin. Man och pojke uppklädda i slips, vi kvinnfolk i långklänning eller långkjol. (En gardinvåd går också bra, bara den är lång). Alla sitter käppraka i ryggarna, ingen lägger bestick på bordet eller låter armbågarna vila där. Konversationen över den "utsökta måltiden" är givetvis artig, aningen stel och mycket välartikulerad.
- Jag har något trevligt att berätta, barn. I morgon kommer onkel Rutger och spelar violin för er i hagen ned mot sjön, säger jag och får euforisk respons.
- Oh, så härligt mor. Vilket underbart initiativ!
- Ja, jag är sååå förväntansfull.
Temamiddagar går att variera i oändlighet. Fulmiddagen lämpar sig förstås bara om man har lite större barn, som förstår att det handlar om ett högst tidsbestämt rollspel (eller om man så vill: en sedelärande lektion, med tanke på hur det går till i vissa skolmatsalar). Extra roligt blir det om man lägger ned lite möda på menyvalet, musiken och kläderna. Finmiddagens förrätt kan lämpligen bestå av Skagentoast och efterrätten av vaniljpudding med saftsås. Fulmiddagens efterrätt kan vara en glassbalja som alla äter direkt ur med varsin sked.
Eller vad sägs om 70-talstema för vuxna, med fondue, middagsgäster i plysch, stora uggleglasögon och Nationalteatern på stereon? Som uppvärmning tittar man på filmen "Tillsammans". Mat är allvarliga saker. Som man borde leka mer omkring.