Mamma, pappa, barn används fortfarande som norm. Men hur många känner igen sig i den rosaskimrande kärnfamiljsidyllen? Nu handlar det mer om bonuspappor, mammas kille, halvsyskon, låtsasmormor och dubbla julaftnar.
Visste ni att mindre än en femtedel av Sveriges befolkning, enligt SCB, lever i en kärnfamiljskonstellation? Därför vore det himla skönt om researrangörer och hotell kunde sluta betrakta en familj med mer än två ungar i bagaget som något apart.
Att skilja sig är skitjobbigt. För barnen kan det bli ett långdraget trauma om inte alla inblandade vuxna agerar just vuxet, ser längre än till sin egen hämndlystnad/bitterhet, tar ansvar - och engagerar sig.
Sämsta tänkbara vuxna är de som ännu år efter skilsmässan snackar skit om den andre föräldern, skickar meddelanden via barnen eller inte ids att på allvar engagera sig i sina nya bonusbarn. Sådana vuxna är usla och de som tar stryk är ungarna.
Men det finns många goda exempel och nu också undersökningar som visar att barn till skilda föräldrar inte alls mår sämre än barn till gifta. Barns psykiska hälsa har att göra med huruvida deras föräldrar har många konflikter eller ej. Inte huruvida de är gifta eller ej.
Det är alltså dags att skrota den gamla tröttsamma devisen "vi håller ihop för barnens skull" och byta ut den mot "vi separerar för barnens skull". Om allt ändå är kört, menar jag förstås. Självklart inte annars.
Hörde talas om ett par som höll masken och höll ut i alla år "för barnens skull", trots att förhållandet var stendött. När barnen var nästan vuxna, 17 och 19 år, annonserade de sin skilsmässa. Vad som hände? Barnen blev vansinniga och vände bägge föräldrarna ryggen. De ansåg sig grundlurade, svikna och snuvade på sin "trygga uppväxt". Dessutom tyckte barnen att föräldrarna med sitt agerande indirekt flyttade över skulden för sina misslyckade liv till barnens axlar. Om inte barnen funnits hade de ju separerat för länge sedan.
Allra mest synd är det om de barn vars mammor hårdnackat hävdar att barnen mår bäst av att bo hos dem och bara tillbringa varannan helg, om ens det, hos sina pappor. Utan att det finns några relevanta sakskäl alls. Annat än mammans egen egoism.
Kvinnorna är, trots vårt långtgående jämställdhetsarbete, fortfarande de som ser sig som chefer över barnen. Jag har träffat flera uppgivna varannanhelgspappor som på frågan om varför de inte kämpar för att ha barnen mera suckar och säger: "Vårdnadstvist? Ha! Vilken pappa vinner en sådan om mamman redan bestämt sig? Det är lönlöst".
Det är för jävligt.
Varför slår ni inte näven i bordet, karlar? Ni är ju vana att ta för er på arbetsmarknaden. Varför inte visa lite stake även när det gäller era ungar?
Ps. Jag vet att det finns pappor som är idioter, som verkligen inte ska ha vårdnaden om sina barn. Men alla kloka läsare fattar att det inte är dem jag pratar om här.
CARINA GLENNING