Och så frustrationen som följer: varför sa jag aldrig de där ordenjag tänkt så många gånger? Nu är det ju för sent! "Tack för allt dugett mig på jobbet. Du är verkligen en fantastisk kollega". Eller "jagälskar dig så otroligt mycket!", "förlåt, jag var en idiot den därgången" eller vad det nu kan vara.
Att visa människor sin uppskattning tarvar ett minimum av energi,men genererar ofta större glädje än man föreställt sig. Visst, det ärsjälvklarheter, ändå glömmer vi det hela tiden.
För åtta år sedan svävade min yngsta mellan liv och död. I långaperioder bodde både jag och hans pappa på sjukhuset. Hela livet var ikaos. Men i kaoset uppenbarade sig en räddande ängel. Min mamma slutadeatt jobba (hon var 58 då) och flyttade ifrån Sörmland.
Hon bosatte sig i en pyttestuga som hon kom över för en spottstyver.I skogen, nån mil från oss. Utan rinnande vatten eller ens toalett. Detordnades flera år senare.
Vid det här laget har hon skolat in bägge mina barn på dagis, varitbehjälplig slöjdassistent i bägge deras klasser, gått med båda barnenpå simskola, torkat deras snoriga näsor och baddat deras febriga pannorhundra gånger, hämtat, lämnat, sytt kläder, kommit över med mat närlivet krisat, tröstat, peppat , funnits där.
Jag vågar be henne om hjälp ofta eftersom vi bestämt att hon ska säga nej när hon inte vill eller orkar. Och det gör hon också.
Jag begriper inte hur jag skulle ha fått ihop tillvaron utan henne(och morfar förstås!). Det är tveksamt om jag själv kommer att bli enlika fantastisk mormor och farmor. Men jag är glad om jag förmår göraen tiondel av vad hon gjort för mig.
På söndag är det Mors dag. Skjut inte upp det livsviktiga. Berättahur mycket du älskar och uppskattar din mamma. Säg allt det där som duhittills bara tänkt.
Och när vi ändå är i farten kan vi väl strö rosor även över andramänniskor i vår omgivning, de där pärlorna som gör våra liv värda attleva.
Plötsligt är det för sent.