Jag är ingen särskilt harig typ, men karln var klart skräckinjagande. Stor som ett hus och med något grymt i blicken. Han tog sig fram som en ångvält och när jag sa "hej" grymtade han något neandertalskt till svar. Han hade en flickvän av den strykrädda typen, som smög längs väggarna i trapphuset -- alltid ett par meter bakom honom -- och aldrig någonsin mötte ens blick.
Jag var nyinflyttad till Linköping och det här var min första lägenhet. Något stod inte rätt till hos det där paret i lyan rakt under min. Fast hur mycket oro det fanns verkligt belägg för, och hur mycket som var resultat av mina egna fantasifoster, ska vara osagt.
En natt fick jag nog. Jag hade jobbat till midnatt och just kommit hem, bara för att mötas av ett herrans liv från lägenheten under. Karln gormade som en besatt. Svor och kallade henne avskyvärda saker. Det bonkade och skrapade. Från henne hördes inte ett ljud. Typiskt, tänkte jag, hon har väl aldrig vågat höja rösten mot det där svinet.
Jag ringde polisen. "Skynda er hit! Min granne misshandlar sin flickvän! Jag tror det är bråttom!"
Två polisbilar, inklusive en hund, kom farande som ett skott, ringde på hos mig och förhörde sig om vilken lägenhet det gällde. De försvann ner en våning och strax därpå blev det knäpptyst.
"Herregud, hon är väl inte död?!"
En stund senare kom de upp till mig igen. Lite småleende. Med den där speciella överförmyndarrösten (som människor i uniform älskar att begagna sig av) sa en av poliserna: "Ja du, fröken Glenning. Det är visserligen bättre att ringa oss en gång för mycket än en gång för lite. Men just den här gången handlade det om en man som talade i telefonen".
Häpp.
Nu kan man ju tycka att en karl som beter sig så mot sin flickvän -- må vara i telefonen -- borde sys in i vilken fall som helst, men riktigt så fungerar det som bekant inte.
Nästa grannkontakt i den kåken blev inte mycket bättre. Jag skulle börja jobba på eftermiddagen och hasade runt i en gammal flanellnattskjorta (en sån där sexig som Emils pappa har) hela dan. Så kom jag på att hämta något uppe i vindsförrådet på fjärde våningen, och eftersom jag bodde på tredje, struntade jag i att klä mig mer presentabelt.
Naturligtvis låste jag in lägenhetsnycklarna i förrådet och stod sedan där, vilse i trapphuset, iförd nattskjorta strax efter lunch. Jag kände inte en enda människa som kunde komma till min undsättning. Såg för mitt inre hur jag tog mig till min nya arbetsplats Corren iförd nattsärk under första arbetsveckan och grunnade över hur detta skulle påverka mina chanser till fortsatt anställning.
Den första tanten jag ringde på hos öppnade sin dörr en decimeter och smällde igen den blixtsnabbt. Den andra tog sig an mig.
Nu bor jag på landet och är omgiven av fantastiska grannar utan vilka jag inte skulle klara mig.
Vårda dina grannar, de kan vara guld värda den dan det kniper!
Skräckmannen