I Ydre ligger det. Gult, lockande och sjönära. Där är ytan också vältilltagen och det lär gå åt om allt som finns lagrat på slottet skaflyttas dit.
-- Helena har sparat varenda klänning sedan hon var 17 år! stönar hövdingen med tordönstämma.
-- Nej, det har jag inte alls.
Hustrun har också väl tilltagen röst. Kanske är det den musikaliskaskolningen, kanske är det bara helt enkelt så att hon måste ta i föratt höras i samtalet. Hon förnekar bestämt det där med alla klänningarmen visst, "mammas gamla aftonklänningar" har hon faktiskt sparat .
Så löper samtalet, lättsamt gnabbande som i vilken familj som helst.Vi sitter i det rum som Helena och Björn tycker bäst om. Pampigt med demurade väggarna men också väldigt om- bonat. Och inte blir det sämre avatt det målade taket är daterat 1500-tal.
Rummet renoverades varsamt samtidigt som slotts- och domkyrkomuseetställdes i ordning. Bokhyllan är specialritad för att passa in i denlite ojämna väggen och den byggdes i Skänninge. En hel massa böckerstår här, kort på barnen Charlotte och Gabriella, eller Lotta och Lellasom mamma och pappa kallar dem.
Hur är det då att bo i ett residens? Känns det som hemma eller blirman som en del av historien? Jovisst, säger de båda, visst är denprivata lägenheten hemma och familjen har värnat om att inte släppa inannat än privata vänner här, med få undantag.
Men lite annorlunda är det i alla fall, säger Björn.
Men hur känns det då att tvingas lämna detta annorlunda boende?
-- För mig är det lite som ett fideikommiss där äldste sonen ärver.Inte för att man ärver mitt jobb och bostad, mera för att det ärtidsbegränsat.
-- Men när vi flyttar har vi faktiskt bott här i nio och ett halvt år! Så länge har vi aldrig bott någonstans.
-- Det har vi visst. I Nockeby bodde vi i tolv år, bryter hustrun in. Det är hon som har hand om detaljerna.
Villan i Bromma har de uthyrd. Men där har bott fem olika familjerunder de här åren. Alltså, säger Helena, måste huset totalrenoveras.Men när hon pratar hem och framtid så är det varken Solna eller Brysseldet handlar om. Nej, hemma det ska bli Ydre.
Huset de hade på Orust är sålt och en hel del prylar därifrån finnsredan i Ydre och mer lär det bli, det märks direkt när vi tar ensmygtitt i sessions- salen. Pytsar, brickor, väskor, tja, ni vet hurdet brukar se ut när man flyttpackar. Helena har fått i läxa av Björnatt välja och vraka lite, inte spara allt.
-- Ja men mina vinkaraffer vill jag ha med mig!
-- Jamen vi har ju sjutton! Tre räcker väl?
Ni kan höra samtalet, eller hur? I den här utrensningen ska ocksådöttrarna medverka. Somligt ska sparas men inte alla gamla skolböckeroch varendaste leksak.
Vi pratar oss runt i hemmet. Hövdingen hade missförstått och ingenav dem är beredd att visa mer än just älsklingsrummet. Men med litelock och pock går det. Rummen binds samman av en jättelång hall. På enbänk ligger kunskapsspelet "Insikt", på en annan bordshörna en bok somär på gång.
-- Fast köket visar vi inte. Där ser ut som bara den, säger Helena och så går vi in i köket.
Snacka om kök! Jättestort och med flera avundsvärda fönstersmattardär det står små soffor de fått ärva av förre landshövdingen RolfWirtén och hans hustru. I den ena brukar Björn och Helena bjuda godavänner på glögg, när det är så dags.
Den slottsliga kylskåpsdörren ser ut som de flesta andra, den ärfull av minneslappar, roliga klipp, magneter och bilder. Och precis somi andra hem har husets hund en plats här i köket.
Annars ligger Tosca, en ursnäll golden retriver, mest på den mjukatjocka mattan ända ute i trapphuset. Alldeles utanför dörren till denprivata bostaden och kanske som en vakthund till de offentliga rummenen trappa upp.
Snabbt stänger Helena sovrumsdörren när vi närmar oss medbeslutsamma steg. Där är det stopp. Och badrummet lyckas vi inte hellerprata oss in i, fast vi gör vårt bästa både jag och fotografen. Vivisste nämligen att för att komma till badrummet måste man gå igenomsovrummet. Men den finten gick ingen på.
-- Och för övrigt är det inget att se, säger Helena. Badrummet är så litet att vi inte ens får plats med tvättkorgen.
Var den står då? I det stängda sovrummet. Flickornas båda rum ärockså kaotiska med halvpackad flyttning, får vi veta. Men arbetsrummetdå? Två skrivbord, ett stort till Björn och ett litet till Helena. Enmassa polisplaketter och andra jobbminnen på väggarna, men de flesta iförrådet.
Helena satte stopp när Björn ville tapetsera rummet med sina prylar.Nu finns lite blandat som ett fotografi där Helena är kanske tre år.
-- Det är taget hos morfar på Orust. Åh, vad jag älskade att vara där!
På väggen intill hänger ett blad av Ardy Strüver. Det är synligtvattenskadat av den läcka som ställde till elände i slottet i december2002. Först höll det på att kasseras men nu ska det sparas som ettminne av eländet.
Så går vi in i sessionssalen igen. Det är ett jättelikt rum somanvändet som sessionssal fram till och med Per Eckerbergs tid somlandshövding. På väggen hängen en oljemålning som Björn fick på sinfemtioårsdag. Vi enas om att han liknar senator Robert Kennedy.
Österrikaren Rudi Schmidberger målade den, en vän till en vän. Viplacerar det levande paret intill det oljestrukna och visst finns detlikheter. Det och en del annat är privat här i rummet men Erikssons haregentligen aldrig riktigt använt det. Men över matbordet hänger enljuvlig gammal kristallampa som kommer från Helenas släkt.
Men vad händer efter det här? Blir det Bryssel, eller?
-- Här tar vi en sak i taget, säger Björn. Det spelar egentligeninte så stor roll vad som sagts hittills. Beslut om Brysseljobbetfattas nog över både mitt och andras huvuden.
Men visst lockar Bryssel. Gabriellas gudmor är en god vän som bottdär i snart tjugo år. Men som sagt, ingen tar ut något i förskott. Ochhövdingen erkänner att han har åtminstone ett annat jobb på gång. IStockholm, sen får vi inte veta mer.
Björn, som blev verkschef när han bara var 34 år ung, vill hur som helst ha ett jobb där han känner att han kan göra nytta.
--Jag vill gärna bo i innerstan om vi nu hamnar i Stockholm. Men jagviker mig för Helena, det är ändå hon som är hemma mest och hon vill bolängre ut.
Och i vilket fall är det ju Ydre som är det egentliga hemmet för framtiden, det är de helt överens om.