Smultronställe som gått i arv

Conny Eriksson är född och uppvuxen i Motala, men tillbringade många lov och helger hos mormor och morfar på Solhem när han var ung. Utifrån ser det fortfarande ut ungefär som då: ett rött boningshus med vita knutar. En stor ladugård, ett lite mindre svinhus bredvid och ett utedass.

- Uthusen har funnits i alla tider. Mycket är som det alltid har varit, säger han.

Men inte allt. Och inte invändigt. Korna, hönsen och grisarna, som fanns här förr, har försvunnit. I en del av ladugården är det nu ett gästrum. Som en påminnelse om det som varit hänger en namnskylt ovanför sängen, en sådan skylt som tidigare hängde ovanför kornas bås med namn och uppgifter om vilka som var kons föräldrar. "F: Jens, M: Stina. Glad påsk" står det på den nu. Ena sonen och svärdottern, alltså.

Själva bostadshuset har Conny och Annci Eriksson byggt ut och renoverat högst varsamt. I början av 1900-talet fanns bara ett rum och kök. Conny Erikssons föräldrar byggde till en del av vardagsrummet och ett rejält badrum. Själva har de höjt taket på vinden, så att där nu får plats två små sovrum under snedtaket. För drygt fyra år sedan byggde de också en ny glasveranda. Där firar de både jul och midsommar, och där kan de sitta och blicka ut över mossen som sträcker ut sig bortom ena sidan tomten.

Samtidigt som de renoverat och byggt till har de behållit en hel del gamla möbler, lampor och prydnadsföremål från Connys mormor och morfars tid. Kopplingen bakåt i tiden, känslan av samhörighet med tidigare generationer, är en av anledningarna till att han och Annci trivs så bra på Solhem.

Det är snart hundra år sedan Connys morföräldrar köpte den lilla gården av Amerikaemigranter. Hans föräldrar tog över den på 1960-talet. Nu är det hans och hans frus ställe. De är lärare båda två och tillbringar alla ledigheter och många helger här. När de går i pension tänker de flytta hit för gott. Här går axlarna ner och de slutar titta på klockan.

- Vi längtar alltid hit, säger Annci Eriksson.

Hon och Conny träffades i Lund för över 40 år sedan. Hon följde med till Solhem första gången 1969 och upplevde att hon verkligen kommit ut på landet. Nu är det hennes ställe, lika mycket som hennes mans.

- Jag uppskattar sådana saker som att hänga tvätt ute, stå och titta och lyssna, sådant som man aldrig gör i stan, säger hon.

Närheten till deras barn, som nuförtiden bor i Stockholm, bara ett par timmar bort, är också värdefull. Ena sonen har två barn, som alltså är femte generationen i familjen som får uppleva somrarna på Solhem.

Under årens lopp har också själva samhället runt Solhem förändrats. Byn i nordvästra Östergötland har, precis som alla andra små samhällen, drabbats av de senaste decenniernas urbanisering.

- Byn var mer levande när jag var barn, säger Conny Eriksson.

Då fanns det en lanthandel och ett Konsum inom promenadavstånd. Nu är närmaste affär en mil bort. Tågstationen, som också funnits sedan han var barn, har lagts ner och en stor gångbro har byggts över den. De har aldrig störts av tågtrafiken, trots att de förbipasserande tågen verkar vara det enda som kan störa lugnet och tystnaden på Solhem. När godståget passerar skramlar och gnisslar det högljutt i någon minut, innan ljudet sakta ebbar ut och försvinner i fjärran.

- På något sätt är det en fläkt från världen, säger Annci Eriksson.

När tåget har passerat blir det dödstyst. Därefter utkristalliserar sig naturens ljud med extra skärpa: flugorna, syrsorna, vinden som susar sakta...