Hjälp mig! Jag håller på att konvertera till mördarsnigel. Snart är hela jag en känslokall slemsäck, en fullfjädrad mördarmaskin som käkar upp både Helggubbe, ungar och katter.
Min nya Terminator- attityd, när jag kvällstid ger mig ut med mordvapnen plastpåse och grilltång, bekymrar mig.
Med blicken i backen missar jag den sköna försommargrönskan och hemsöks av ett ohyggligt scenario: Att jag får ont i nacken kanske inte alls är för att jag glor neråt hela tiden, utan för att kroppen förbereder sig på hur det känns att få den avklippt med en sekatör. Vilket jag troligen kommer att få den dagen förvandlingen från människa till mördarsnigel är fullbordad.
Här är min dystra dagbok som mörderska.
Neeeeej, jag har fått mördarsniglar i min trädgård. Eländes elände. De ska snabbt plockas bort har jag hört.
Iiiiiii, vad läskigt. Och vilken tid det tar. Tomten är ju 4 500 kvadratmeter stor. Jag kisar med ögonen när jag får syn på den första, vill inte se den alltför tydligt när jag mycket, mycket försiktigt och med varsam hand lyfter upp den med grilltången. Vill inte klämma det lilla livet för hårt om magen heller, och tappar den därför ideligen.
Lägger ömt, med blöta ögon och en snorklump i halsen, påsen i frysen. Det är den skonsammaste avrättningsmetoden, läser jag.
"Sov i frid, snart är du i snigelhimlen, vännen. Stackars lilla pyre. Du är ju bara en liten snigel, som hamnat på fel breddgrad där det inte är tillräckligt torrt och varmt för att du ska dö av dig själv."
Och jag som älskar djur. Alla djur. Det här känns verkligen inte bra.
"Jasså, där är ni igen era marodörer." Mina ögon är vidöppna när jag antingen klipper av dem med en sekatör och ser inälvorna välla ut, eller förpassar dem till en dunk med salt vatten där de dör och geggar ihop sig till en stinkande smörja. Frys? Glöm det. Det skulle tarva en utbyggnad och fem nya aggregat för att ordna kylrum åt alla snigellik. Jag har viktigare saker att göra än att agera barmhärtig begravningsentreprenör åt er.
"Marodörer! Jag hatar er! Och där är en riktigt liten en. Sorry, du hann inte lägga dina 400 ägg i år. Ner i påsen med dig. Och dig. Och dig. Ligg nu där och ät på varandra hela vägen till Gärstadverken. Ha!"
Ni hör. Detta beteende är inte friskt. Förstår ni min oro? Hur ska det sluta? Kommer jag nästa sommar att frankt bita huvudet av snigeln och svälja den?
Om man bara intalar sig tillräckligt starkt att det verkligen är en liten minichorizo, så kanske det går.