Per mejlade till Corren Bostad: "Vi har ett boende som avviker en del från den gängse normen, främst i två avseenden: 1. Det är ett av Linköpings absolut bästa lägen. 2. Stångåstaden är en bra hyresvärd i vårt fall."
Och sånt väcker ju ens nyfikenhet...
Det här är en familj som är van att flytta, mellan lägenheter och hus, mellan olika städer och olika länder. Ibland har det varit Lena som fått ett jobbhugg hon inte kunnat motstå, ibland har det varit Per. Nu jobbar Per i Mjölby och Lena i Linköping.
Hon växte upp här, han har bott i Danmark, Tyskland och Belgien. Att flytta ser de enkom som något inspirerande. Men vidhåller också att det i takt med åldern blir allt svårare att hitta de riktigt goda vännerna när man kommer till en ny plats. För att kraven på god vänskap blir allt mer specifika när livet rullar på med jobb och barn.
Men kanske är det just allt flyttande som lärt paret att snabbt ta itu med boendeproblem, av vilken sort de än månde vara. Per säger sig bli aningen matt över "hyresgästsjukan", det eviga gnällandet utan att man själv gör något konkret för att lösa problemen.
Det är klart, menar han, att en stor hyresvärd inte kan ha järnkoll på i vilket skick varenda lägenhet befinner sig om de inte blir upplysta om det, om ingen ringer och säger att nu får ni faktiskt ta och komma hit och titta.
Sin egen hyresvärd Stångåstaden beskriver han i idel positiva ordalag. De är väldigt lyhörda, ger god service, kommer nästan alltid snabbt när det gäller reparationer. Är flexibla och tyckte till exempel inte att det var några problem att flytta bredbandsuttagen till de rum där familjen faktiskt vill ha sina datorer.
När de boende klagade över den dåliga gemensamma gräsklipparen byttes den snabbt ut.
När Feldings flyttade in för drygt fem år sedan såg lägenheten "hemsk ut". Det trodde inte riktigt hyresvärden på så Per bjöd dit en representant som konstaterade att jo, här borde nog fräschas till. Golv, målningar, vitvaror och kakel - allt renoverades och byttes.
I fjol renoverades så fastigheten - granne till Riksbyggens bostadsrätter -- igen. Den gången var det för att stammarna, el och ventilation behövde bytas, vilket innebar att kök och badrum byttes ut. Men eftersom små barn sliter hårt var det välbehövligt. Nu är här fräscht igen. Riktigt fräscht.
Den sista renoveringen skulle ha tagit tre veckor men tog över åtta veckor. Feldings tyckte att det var hantverksspring hela sommaren och till slut tröttnade de på det "intrånget i den personliga integriteten som det innebar". En uppgörelse med värden blev det i alla fall till slut.
Familjens hem består av en umgängesdel med kök och vardagsrum på nedervåningen, och en sovdel med badrum på ovanvåningen.
Lena och Per gillar inredning, det märks direkt. Lena har en förkärlek för gamla saker, Per lutar mer åt det ultramoderna med inslag av lite kult här och där.
I köket får bostadsreportern skämmas eftersom hon inte begriper att det är en "Superelips", designat på 50-talet, hon sitter vid. Än mindre att det är Arne Jacobsens stol "Myran" hon sitter på. Per gillar beständig design och hade ren flax när han kom över alla fyra stolarna för bara 250 kronor. Normalpris är 2 600 styck.
Familjens lilla tomt på framsidan av lägenheten, mot ån, räcker gott för deras grillbehov. Utanför rinner en strid ström av joggare, många studenter har picknick omkring, men än har familjen inte lidit av att bo så mitt i smeten. Ingen har slängt skräp in på tomten, ingen har kräkts i rabatterna. Från Hamngatans trafik hörs här nere inte ett dyft.
Fruktträden mitt över ån, vid Åbacka kafé, står i full blom. Då kan man ju stå ut med att huset i sig, exteriört, är "jävligt fult".
Det lider ju inte dom där inne av.