Operation storstadsträning är inledd, men borde kanske ha inletts för länge sedan. Vissa barn är osäkra på en kos juveranatomi, andra faller i trans över Stockholms tunnelbanesystem.
Nyligen var det SJ:s dubbeldäckartåg till Stockholm (som hittills bara trafikerar Mälardalen) som fick min yngsta att tro att han var med i en science fictionrulle. Bara det här med två våningar. Och sensorstyrda glasdörrar . För att inte tala om den tredimensionella filmvisningen på Cosmonova!
Jag minns en julskyltning i Linköping för många år sedan när samma barn, strax intill S:t Larskyrkan vrålade så att hundratals kajor lyfte mot skyn: "Kolla, kolla, kolla mamma! TRE bussar på samma väg!"
Det var ju inte så konstigt eftersom vi närmade oss busstorget, men det kunde ju inte han veta. Och så benämningen "väg". På vischan har vi inga "gator".
Jag minns euforin vid varje övergångsställe. Bara att kolla in när en röd gubbe blev grön var en happening. I samma veva besökte vi Stockholm för första gången. Till en början var tunnelbanan bara hemsk, man åker ju faktiskt i underjorden. Till föräldrarnas stora förvåning byttes dock skräcken ganska snart mot ett totalt skrattfnatt.
Jag har aldrig sett en femåring flabba så innerligt och snart skrattade hela tunnelbanevagnen. Högt och hjärtligt. Anledningen till denna kollektiva munterhet var femåringens förmåga att missuppfatta vad den förinspelade högtalarrösten sa.
"Det här är inte klokt", skrek ungen när han lyckades hejda sig några sekunder för att hämta andan. "Hörde ni vad hon sa? Nästa Slusken! Hur kan folk vilja bo i Slusken?"
Men storstaden hade fler udda bostadsområden att bjuda på visade det sig en stund senare. "Nästa Sicken Spark" (Zinkensdamm), förkunnade högtalarrösten och därmed var inte femåringen över huvud taget talbar. Han låg över sätena, höll sig för magen och garvade så att även det mest förhärdade tonårsgäng mitt emot förlorade kontrollen över sina gravallvarliga anleten.
Han är en ordekvilibrist, min yngsta.
När vi häromdagen åt något slags pastagratäng med tacoköttfärs utbrast han:
-- Åh, mamma, det här är verkligen asgott!
-- Säg inte asgott. Säg jättegott i stället.
-- Varför då?
-- Därför att det låter så otrevligt i matsammanhang. As betyder ju dött djur, vet du.
Varpå han tog upp en tugga gratäng med gaffeln och skärskådade den, tre centimeter från ögonen.
-- Ja, den här kon ser då inte särskilt levande ut.
Carina Glenning
Bostadsredaktör
Ps. En kollega undrade om jag är på väg in i väggen, eftersom jag förra veckan skrev att jag lipat i samband med att jag släppte en medtrafikant över vägen. Men hallå östgötar! Lipa betyder att man räcker ut tungan. I alla fall i min värld. Huruvida det är mindre eller mer oroväckande och primitivt än att gråta när man sitter bakom ratten, det överlåter jag åt andra att bedöma.