Det blir alltid nåt knas när Helggubben och jag är ute på vift. Det finns 10 000 restauranger i London. Vi lyckades inte pricka in en enda - med avsikt. Visst kan det ha sin charm att bara dimpa in lite varstans, men eftersom en hel del av dessa 10 000 matställen är skräp tjatade jag från dag ett om att vi åtminstone skulle beställa bord på ett bra ställe en gång.
Helggubben har svårt att klippa navelsträngen till sin älskade dator, som fick följa med på Londonsemestern. Den gjorde att hans bagage redan på utresan passerade de tillåtna tio kilona, men han bedyrade att vi skulle ha oerhörd nytta av den. Allt skulle bli så smidigt och praktiskt. Bara att boka musikaler och restauranger hemma från hotellrummet. Om man får kontakt med nätverket.
Det gick bra först sedan Helggubben promenerat med datorn i korridoren utanför vårt rum en stund. För att skriva ut bokningsbekräftelsen behövde vi mejla hotellets manager. Helggubbens kunde inte utantill sina ordinarie inloggningsuppgifter gentemot Telias mejlserver, utan fick fixa en webbaserad mejladress istället. Ett par timmar och många svordomar senare hade vi bokat biljetter till musikalen "We will rock you". Hade förmodligen bara tagit en halvtimme om vi köpt dem direkt på teatern.
Upplivade av den tekniska bedriften beslutade vi att sista dagen boka bord på en bra restaurang. Helggubben och jag shoppar aldrig. Vi lägger allt krut på god mat och dryck. Men vad man äter är inte allt, när man gör det är också viktigt. Matlogistik är en försummad vetenskap.
Vi fick denna sista dag för oss att hoppa upp på okänd buss och se vart vi hamnade. Inget ställe man vill återkomma till, kan jag säga. Industrier, hällregn och lååång väntan på en buss tillbaka till civilisationen. Hungern slet i tarmarna, men inte en skymt av de 10 000 restaurangerna nu. Väl tillbaka på Oxford Street, runt tre, kastade vi oss in på första bästa restaurang, lilla italienska krogen The Lucky Spot. Slukade likt en svulten lejonflock deras hemlagade luncherbjudande: en gigantisk tallrik med fyra normalstora portioner pasta på - och nästan grinade av lycka. Gnocci, pesto, Arrabiata, Carbonara ... Så makalöst gott. Viva Italia!
Rapade och släpade oss ut. Drabbade av dubbel paltkoma var vi för stinna för öl, för stinna för flanerande och defintitivt för stinna för den inbokade thailändska buffén halv sju. Ajöss med den. Föll i bingen runt tio. Fortfarande rapande.
Dödsstöten för Helggubben och mig kommer den dagen Ryanair bestämmer sig för att utöka begreppet övervikt. Den dagen de inte bara väger bagaget utan även kräver att passagerarna vid hemresan ska checka in på sin utresevikt. Den dagen får vi stanna hemma.