Ovanstående låter drastiskt. Men det har faktiskt hänt. När makarna Biörsner var på resa till Teneriffa blev matsalen på Sya gård grön, utan att Lars Biörsner var tillfrågad.
-- De där två, de bara bestämde att mina fina gula tapeter med vita syrener skulle bort, säger Lars om Maja och Evaá. Men han ser inte alldeles missnöjd ut.
Och den som bor på Sya gård kan knappast vara missnöjd. Med över tre och en halv meter i takhöjd, 16 rum, kakelugnar i original och utsikt mot Svartåns vackra dalgång från nästan varje fönster.
Sya gård köptes av Lars Biörsners morfar på 1930-talet.
-- Mina föräldrar brukade inte gården, men det var här jag tillbringade min barndoms somrar, säger Lars. Så visst känns det bra att bo här nu.
När Lars tog över gården från släkten hade den stått så gott som obebodd i många år. Renoveringsbehovet var enormt.
-- Vi fick göra om allt. El, stammar, hela baletten, säger Lars.
Nu huserar familjen Biörsner på undervåningen i mangårdsbyggnaden. På övervåningen bor Evaá Larsson, hyresgästen.
-- Men jag kallar mig ohyran, säger Evaá och garvar stort.
Maja och Evaá är minst sagt goda vänner, och har samma inställning till inredning: den ska göras om.
-- Vi kånkar möbler fram och tillbaka. En gång flyttade jag flygeln själv, säger Maja.
Fynda på loppis och auktion är ett annat gemensamt intresse.
-- Och om man tröttnar på något är det bara att sälja igen, säger Evaá.
Man kunde tro att damerna är allenarådande i inredningssammanhang, men det är fel. Lars Biörsner har ögonen öppna på auktioner och mässor. Just nu är det två av honom inhandlade munkstolar som måhända ska bytas ut mot gustavianskt.
-- Jag gillar gedigna möbler, säger Lars Biörsner. Det får gärna gå på en slant, bara det är rejält.
Om undervåningen kännetecknas av klassisk stil med sina tunga arvemöb-ler, så är Evaá Larssons övervåning desto modernare. Och billigare.
Eváa Larsson utbrister i ett "den här kostade tio spänn på loppis" för varannan pryl vi ser. Men ingen skulle ha gissat på det priset. För Eváa Larsson jobbar mycket med design och hon kan knepen.
Det som ser ut som lampor från butiken på fina gatan är egentligen högst ordinära varianter från ett stort möbelföretag berömt för sin katalog. Men skärmarna har vänts upp och ned och målats vita. Så enkelt - men det gäller att komma på det.
Gamle greve Mörner, som på 1800-talet såg till att mangårdsbyggnaden på Sya gård uppfördes, borde vara nöjd med husets återupplivande. Och kanske kan någon fråga honom. För det finns dem som sett honom smyga runt i trappor och rum...