Jag uppskattar hennes ålder till sex år. Kanske sju. Hon står med sin mamma i Ikeas korvkö. Jag står bakom. "Jag vill ha coca-cola till korven", säger flickan till sin mamma.
"Nej, gumman. Vi är på väg hem, ska sitta i bilen strax. Därför nöjer vi oss med bara korv i dag", svarar mamman.
Här ringer mammans mobil och jag tolkar det som ett jobbsamtal.
"Jag vill visst ha cola till korven!" tjuter ungen nu.
Mamman ursäktar sig i telefonen, håller för mobilen samtidigt som hon ömt stryker sin dotter över håret.
"Men du, vännen, det är så onödigt. Vi ska sitta i bilen, är strax hemma och där har vi ju cola", försöker mamman och återupptar sitt jobbsamtal.
Nu dunkar dotterna sina händer mot mammans mage och skriker:
"JAG SKA HA COLA TILL KORVEN ! JAG SKA HA COLA TILL KORVEN!"
Mamman avslutar sitt samtal, suckar lite, böjer sig ned, smeker och pratar tröstande till sin dotter. Hon som är sex. Eller sju.
Det kliar i mina fingrar. Grottmänniskan i mig vill ta ungen i hampan, bära ut henne på parkeringen och tala förnuft med henne. Men egentligen är det ju mamman någon borde banka vett i. Vad gör hon mot sitt barn? Hur ska den här ungen klara sig i andra sammanhang, med andra vuxna? Eller för all del barn?
Visst, jag kan ha fel. Det här barnet kan ha en historia som jag inte alls känner till. Men situationen känns allt för väl igen.
Jag tror det handlar om vådan av curlingföräldraskap och ett virrvarr av dåligt samvete och skuldkänslor. Vi hinner eller orkar inte det vi vill och måste kompensera. Alla vill ha glada, lyckliga, harmoniska barn. Är den rätta vägen dit att alltid stryka medhårs och låta varje dag bli en julafton?
Många föräldrar har abdikerat. De orkar inte sätta gränser längre. Vare sig när det gäller läggningsritualer, godis, märkesprylar, aktivitetshets - eller ens vanligt hyggligt uppförande. Det blir bara en massa bråk. Bråk som tröttar i en tid när man redan är så trött.
Vissa barn har till och med fått ikonstatus. De är satta på piedestaler och blir tillbedda av sina föräldrar. Barnen är alltid bäst på allt, överlägsna alla andra, universums absoluta mittpunkt. Min syster som är mellanstadielärare påstår att det finns föräldrar som hon absolut inte kan ringa hem till när deras barn spårat ur i skolan. Inget är någonsin deras barns fel, bara omgivningens.
Ett lyckat barn är beviset på en lyckad förälder. Kronan på ett livsverk.
Stackars, stackars barn.
PS. Om flickan fick sin cola till slut? Jajjemän.