Jag ska inte bli långrandig. Om stressen i samhället har ökat i samma takt som den gjorde under min livstid har ni ont om tid. Men min innerliga förhoppning är att ni är så mycket klokare. Att ni står på den förra generationens axlar och därför ser så mycket vidare och längre. Det är åtminstone en vacker tanke. Och den enda tanken som just nu kan ingjuta en smula förtröstansfullt hopp om framtiden.
På 1980-talet (tänk er, förra årtusendet!) läste jag framtidsvisionsboken "1984". Den var läskig och överträffades bara av verkligheten själv några decennier senare. Eftersom jag är död sedan länge vill jag ge er, älskade barnbarn, ett slags tidsdokument. Och jag gör det i elektronisk form, för några pappersbrev är det ingen som skriver, skickar eller bevarar längre. Men om jag har tur fungerar Correns elektroniska arkiv fortfarande. Om papperstidningen finns kvar är mera osäkert. Nu talas för fullt om det elektroniska papperet i stället. Undrar hur ni får era nyheter ... Direkt i den egna handflatan, kanske?
Den äldre generationen har i alla tider förfärat sig över den yngre. Men tyvärr kan jag inte trösta er med att jag är lastgammal. 45 år bara. Och jag förfärar mig inte över den yngre generationen, det är till den jag ställer mitt hopp. Jag förfärar mig över nutiden. Så här ser läget ut i skrivandes stund, i maj 2007:
º Efter att miljöforskare har skrikit för döva öron i decennier har det nu gått upp för alla att vi håller på att förgöra vår planet. Trots det är det status att flyga till Thailand två gånger per år och att köra bensinslukande fyrhjulsdriven jeep fast man bor i stan (särskilt om den är försedd med kängurugaller och signalerar att man är en friluftsmänniska ...). Alla oroas över miljöförstöringen, men därifrån till att ge avkall på den egna bekvämligheten ...nä.
º Allt fler lever i parallella universum med konstgjorda identiteter i cyberspace. För att det riktiga livet är för kravfyllt? För att det är så mycket lättare att umgås med låtsasfasader än komplexa människor av kött och blod? Som ett tidsfördriv i brist på känsla av meningsfullhet? Fråga mig inte.
º Den psykiska ohälsan ökar i samma takt som vårt välstånd. Människor skär sig, går in i väggen, umgås med självmordsplaner, svälter ihjäl sig, äter ihjäl sig, super ihjäl sig, knarkar ihjäl sig, äter psykofarmaka och lyckopiller och lugnande. Psykavdelningarna är proppfulla. Men varför? Stress, för lite tid till det man vill, för mycket tid att grubbla? Allmän ångest över ... ja vaddå?
Det pratas det inte så mycket om. Men åh, vad jag önskar att ni gör det nu! Åh, vad jag önskar att ni är så mycket klokare än vi och att ni lyckats vända den här skutan och lever på ett sätt som inte förgör vare sig oss själva eller vår sköna planet. Hoppas, hoppas, hoppas ...