Tillbaka till prästgården

Två saker som känns hemtama för den som är från västkusten.

Vi har precis hämtat Martin Giertz i Tranås vid en bilverkstad, hans bil ska på service och det passar hur bra som helst att åka med oss och visa vägen hem till Torpa.

Vädret är oss nådigt. Molnen drar ifrån. Vi har verkligen försökt skräddarsy en dag som kan göra trädgården på Torpa prästgård rättvisa.

Vi är på väg till Martins allra första hem i livet, där han bodde fram till sju års ålder. Då blev pappa Bo, komministern i Torpa i Ydre kommun, utnämnd till biskop i Göteborg och familjen flyttade. Martin fick lämna sitt paradis.

I vuxen ålder kom han tillbaka till Östergötland för att jobba som lärare både där och i Småland. När han så fick nys om att det gamla barndomshemmet stod tomt gick det förstås inte att motstå. Han flyttade in där igen, nu med sin egen familj.

Vi kör in framför huset, med anor från slutet av 1700-talet, och ser den karakteristiska rundeln framför entrén men avstår från att förstöra det nykrattade gruset med bildäcken. Parkerar vid sidan om en loftbod (som visar sig vara en av Martins många ritade byggnader på tomten), hälsar på hustrun Sara och vips är vi alla ute i den fantastiska trädgården. Vi faller pladask, inte bokstavligen utan så där villkorslöst som man kan göra när allt känns rätt.

Inte perfekt, för en perfekt trädgård kan bli en tråkig trädgård. Jag plockar lite glatt kirskål framför fötterna på Sara och hon visar hur själva trädgården nästan omärkligt övergår i vild skog. Där trängs kirskålen som då och då försöker bryta sig in i trädgården.

Den stora tomten, ju närmre huset den kommer desto mer tuktad, var tidigare mest en enda stor slänt ner mot sjön Sommen. Trädgårdsintresset var ganska medelmåttigt hos Sara och Martin men så bestämde de sig för att återskapa delar av den ursprungliga trädgården. I kapp med omvandlingen växte också deras eget intresse.

Kyrkklockan i Torpa kyrka slår elva slag. Det är så idylliskt så att det nästan gör lite ont. Allt man kan önska sig av en sommardag.

Vi går sakta genom trädgårdens alla rum. Den långa slänten är omvandlad till två terrasser med murar. Stenarna till dem fanns liksom redan på plats, marken här är ordentligt stenrik.

Martin Giertz älskar fjärilar och på en av terrasserna är de extra välkomna bland timjan, lavendel och rosor.

Där finns också en praktisk lösning på vattnandet; rör nedlagda i jorden, som strilar vattnet till växterna, gör det enkelt att vattna när det behövs. Vattenposter lite här och där i den stora trädgården underlättar också.

- Tidigare gick vi runt med kannor, det gick ju helt enkelt inte att fortsätta så, säger Sara Giertz.

På väg mot de lockande utslagna pionbuskarna finns där helt plötsligt, som ett överraskande utropstecken, två blåmålade väggar uppburna av trästolpar. Ett fikonträd intill och vi får känslan av att för en liten stund befinna oss i Italien.

- De är jättefina, målade av dekorationsmålaren Tommy Spjuth, som bor utanför Värnamo, berättar Martin.

Han undrar, ärligt, vad vi tycker. Kan man ha målade väggar, i en trädgård?

Vi säger verkligen som det är, att de gör sig hur bra som helst och gör att man stannar upp och gärna sätter sig i stolarna intill.

En bit bort står en redskapsbod, ritad av Martin, byggd av folk i trakten och överlämnad som födelsedagspresent till Sara.

- Det var så det började, säger hon, sedan ritade Martin ett lusthus och senare den stora loftboden.

Lusthuset står på andra sidan terrassen, husen har lånat likheter av varandra, som till exempel pyramidtak.

- Husen ska kunna prata med varandra, säger Martin.

- Jag tänker på Kina, säger fotografen Matilda. Kinesiskt rött och tak som påminner om pagoder.

Martin och Sara nickar. Deras trädgårdsintresse har fört dem ut på trädgårdsresor, bland annat till just Kina.

- Där är trädgårdarna till för att meditera i. De ska vara stilla platser som ger lugn och ro. Berg, vatten och gamla träd är viktiga. Allt det där har vi här. Vi har det vilda, sjön med berg på andra sidan och många gamla träd.

Längst ner vid vattnet, lite för sig själv, står en al. Inte av vilken anledning som helst. När vi lite senare sitter på altanen och klappar en kelsjuk katt dras blicken automatiskt ner mot sjön. Men i blickfånget står trädet och får tankarna att stanna upp en stund.

PS Någon som undrar hur det blev med räksmörgåsarna? Jo tack, de smakade utmärkt på altanen med dess vidunderliga utsikt över trädgård, skog, kyrka och sjö.