Genomgår en metamorfos och vet inte om jag ska glädjas eller oroas över processen. När jag i helgen hamnade på ett varuhus fann jag mig själv bestämt vandra förbi hushålls- attiraljer och tyger för att ta mig till verktygsavdelningen och inhandla en ...handyxa!
Upplivad av detta tilltag spann jag vidare: "tänk en egen vedkap... och en klyv... undrar vad sånt kostar... "
Annat var det i julas. Då förärades jag både skruvdragare och ett gäng mejslar (rart inpackade i en sminkväska!) och blev grymt besviken. Fick uppbåda all min skådespelartalang för att verka glad och tacksam.
Nu råder andra tider. Jag har blivit besatt av att elda och "Kaminmannen" i "Percy Tårar" har numera min fulla sympati. Han som strax efter installerandet av en braskamin i familjevillan eldar som en vilde och -- nynnandes en galen liten melodi-slinga -- sliter ner dörrkarmar och yxar till barnsängar. Allt för att hålla liv i brasan.
Elda är barnsligt kul, både ute och inne. Det vilar nåt ursprungligt neandertalskt över det. Man sörjer för avkommans värme och mat. Med en handyxa späntar man lätt till lite tändmaterial.
-- Varför använder vi inte kol som andra, mamma?
-- Därför att kol är för bekväma töntar som inte begriper hur man eldar på riktigt.
-- Men är det inte ovanligt att äta grillat när det är så kallt ute?
-- Ja men, det är ju därför vi eldar. För att det ska bli varmt.
-- Eh ... jaha.
Att hamstra ved triggar min ekorresjäl så här på höstkanten. Kapa kan jag klara mig utan (ljudet ger mig morbida fantasier om likstyckning) - men klyva. Det är grejer det. Efter viss träning hör man exakt i vilken torrhetsgrad klabben befinner sig och kastar den vidare i vedbodens rätta hög: kruttorrt eller halvtorrt.
Rejält jobb. Högen växer. Och växer.
Men oj, nu kanske jag måste sluta. Jag samlar ju ved som om en ny istid är nära förestående.
Hur ska detta sluta?
Med en tre oktaver lägre röst?
Med hår på brösten?
HEM-
LIKT