Det enda man kan vara säker på när man bygger hus är att man aldrig kan vara säker. En kalkyl är inte verklighet. En kalkyl är en kalkyl. Inte mycket har blivit så dyrt som kalkylen hotade med, utan dyrare.
Med jämna mellanrum dimper byggräkningar ner hemma och vi betalar och försöker se glada ut. "Jaha, 109 000 kronor. Jaja, vad bra." Det är bara att inse att man inte har läget under kontroll. Tar Ica helt plötsligt 20 spänn för en liter mjölk så hajar man till, i bygglandet har man inte en susning om priser. Det är bara att inse att man är en idiot och att entreprenörerna säkert inser det.
Nu har jag fått en ny nojja. När man bygger hus överöses man av historier om hur byggen har havererat. Det är hantverksstrul, byggfusk (värsta historien är den om huset där byggarna glömde avloppssystemet så familjen bajsade rätt ner i grunden i ett halvår innan "fadäsen" upptäcktes), försenade leveranser och inflyttningsdatum (som gör att man får magasinera möbler och ta in på hotell i en och en halv månad eftersom man redan gjort sig av med sitt gamla boende).
Värsta historierna är ändå de där äktenskapet havererar i samband med husbygget. Det senaste halvåret har jag minst fem gånger fått höra storyer om hur folk som bygger hus skiljer sig innan de ens har hunnit flytta in! Hur är det möjligt? Känns det hela plötsligt tråkigt och förutsägbart att sitta med villa, Volvo, vovve och vagga? Eller tror folk att ett sunkigt förhållande beror på en sunkig lägenhet? "Bara vi får 100 kvadrat till så blir vi lyckliga."
Vid bobygge borde väl inriktningen vara att man ska kampera tills döden skiljer en åt, eller åtminstone tills topplånet är väck?
Bygga-hus-skilsmässorna har fått mig att börja fundera. Jag har bestämt mig för att vara lyhörd och medgörlig. Vi snackar Reclainer-fåtölj, en sån där ugly skinnmöbel med spak i sidan som låter katjing när man drar i den samtidigt som fotstödet åker upp i horisontellt läge.
Maken vill ha en sån. Jag har hotat, bönat och bett honom att inte köpa denna styggelse. Hittills har det fungerat eftersom den kräver minst fem kvadratmeters utrymme. Nu när vi bygger hus har diskussionen tagit ny fart.
Jag har ändrat taktik och propsar på att han MÅSTE köpa en. "Älskling, jag tycker verkligen att du är värd en sån där mysig fåtölj. Tänk när du kommer hem från jobbet, då kan du lägga dig där och koppla av medan jag fixar maten och ungarna."
Problemet med att vara gifta är att man känner varandra alldeles för väl. Maken är misstänksam: "Jaha, vad är det nu du vill driva igenom?"