HEMLIKT
När mina barn var små och en kollega hade tonårsbarn sa hon: Jag förstår om du inte tror det nu, Carina, men åh, vad det är härligt med stora barn! Mycket roligare än små.
Jag trodde nog inte riktigt på henne. Alla har vi matats med det där uttrycket "små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer". Tonåringar, det kändes mest läskigt.
Nu är jag där och jag håller helt med henne. Småbarnstiden ter sig i backspegeln mest som en evighetslång serviceinrättningstid. Och sjuka var de hela tiden. Alla dessa "perioder" ska vi inte tala. Potträning, tänder, sovbekymmer, treårstrots, lilla tonåren, förpuberteten . . .
Visst hade det sin tjusning att hasa runt i Astrid Lindgrens Värld och att "höra" läskiga grejer i ett tält mitt ute i skogen, men det kan ändå inte mäta sig med nuet. Nu är de egna individer, mer än barn. Jag gillar det!
En viss del av serviceinrättningskänslan finns visserligen kvar. Men för varje år som går känner jag mig mer som livscoach än hushållsgumma. Det är ju nu barnen på allvar ska vägledas och tränas till att klara sig i vuxenlivet. Klara sig utan mig.
Sammantaget har Helggubben och jag tre barn, 12, 14 och 15 år. Alla älskar mat, bara en sådan sak. "Vad ska vi äta i helgen?" är en inte ovanlig fråga mitt i veckan. Vi hjälps åt, dukar fint, tänder massor av ljus, sitter länge och njuter. Väldigt gärna provar de nya saker som vi inte haft förut. Vilken lycka att laga mat till ett sådant gäng!
Och när man är på tu man hand med ett av barnen, som vid en långpromenad i skogen, kan man ha tur och bli delgiven deras innersta tankar. Om kärlek, vänskap, rädslor, drömmar, barndomsminnen, tonårsnojor . . .
Och så blir det intressanta diskussioner om de verkligt viktiga kärnämnena, livets kärnämnen. Relationer, civilkurage, empati, ärlighet, inkänning, verktyg för att hantera livets berg- och dalbana, medmänsklighet, perspektiv på sitt liv, vikten av självkänsla . . .
Den som inte kan hantera det sociala spelet står sig slätt med sina MVG i svenska, matte och engelska.
Det är en ynnest att få deras förtroenden och jag bär dem som en skatt.
Men det är ju så roligt med stora barn också. Vi skrattar åt samma saker, gillar samma tv-program, kollar samma knäppa youtube-filmer, driver med varandra och kan hitta på grejer som alla uppskattar.
Det bästa med tonåringar är att den där balansgången mellan lyckat och misslyckat inte är så fasligt viktig längre. När något går riktigt åt skogen är de så stora att de kan inse humorn i det, skratta åt eländet.
Mer om det nästa vecka.