Hon är fyra år och står med gravallvarlig min uppe på köksbordet. I sin lilla hand håller hon ett plastparaply. Hårt. Jag är tilldelad rollen som hembiträdet Alva och försöker förgäves få henne att ta sitt förnuft till fånga och klättra ner igen.
Men hon tänker hoppa. Jo, det ska hon faktiskt. Hon ska visa lillasyster Elisabeth (katten Elsa) att man visst kan flyga med ett paraply. Hon hoppar ... och blir liggande livlös på köksgolvet. Hon har fått hjärnskrapning. I sådär fyra sekunder.
Sen flyger hon upp: "Gjorde jag det bra, mamma? Såg jag ut som Madicken? Va? Va?"
Nu är hon 14 år och ligger på akuten. Med en riktig hjärnskakning. Hon kräks, har bultande huvudvärk, är rejält svullen över tinningen och minns ingenting av cykelolyckan några timmar tidigare. Hon blir kvar över natten för observation. Dagen därpå får vi åka hem.
Och det hela är - egentligen - ganska odramatiskt.
Men det hade kunnat gå åt skogen. Jag hade kunnat sitta bredvid en nedsövd dotter på intensiven. Med en oviss framtid och med oron som en skenande flock vildhästar i bröstet.
Om hon inte hade haft hjälm.
Att få barn är att utöka sin sårbara yta, som någon så klokt uttryckte det. Ja, sannerligen.
Hon och bästisen skulle ju bara cykla hem från stallet. Som de gjort hundratals gånger. De cyklade i bredd på 70-vägen (det är ju så lite trafik där på vischan). Pratade och skrattade. Så ser de en bil med hästtransport komma och bägge inser samtidigt att det inte är så listigt att cykla i bredd. Bästisen trampar på och min dotter skyndar sig att slinka in bakom henne. Men cyklarna fastnar i varandra och den vådliga kraschen med huvudet före i asfalten är ett faktum.
Det var en ridhjälm hon hade på huvudet. Det är enklare att ha den på skallen än på pakethållaren när man ska hem från stallet. Men hon har cyklat den där sträckan utan hjälm också. Många gånger.
På sjukhuset drabbas hon av en ny insikt - och självrannsakan. Tänk på alla svårt sjuka barn som vistas här på sjukhuset stup i kvarten. Tänk vad korkat det är att tänka "det händer inte mig". Det gör det ju visst! Hur kan man vara så dum i huvudet att man inte använder hjälm när man cyklar? Alltid.
Så skört allting är ...
Jag blir uppmanad att hålla koll på henne det närmsta dygnet efter att vi blivit utskrivna. Så inget tillstöter. Benen är lite darriga när vi går mot bilen. Då tar hon tag i min arm, spricker upp i ett leende och säger:
- Oj, mamma. Blondin OCH hjärnskakning. Kan det bli så mycket värre?
Och jag känner mig lugnad. Humorn är i behåll.
Allt gott.