Trädgårdsdrömmar att ge bort i julklapp

Blött och trött. Sånt har vädret varit stora delar av den här hösten. Pionerna hänger som bruna, illa urvridna skurtrasor. Magnolian hann aldrig fälla sina blad innan kylan slog till i oktober. Blodlönnen vid gatan står däremot tom med svarta, nakna grenar. Vid brevlådan en driva av hopsopade röda löv på väg till komposten...men i rabatten blommar julrosorna och påminner om att snart är det jul! Jul och julklappar. Bokklappar?

Alltfler trädgårdsböcker dyker upp på bokhandelsdiskarna under hösten. Bra, eftersom det är vid den här tiden som trädgårdsfolket har tid att sitta inne och läsa. Flera av de nya är också riktiga "läseböcker", sofflitteratur mer än handböcker. En av dem är Veronica Wägners "Älskade pelargoner" (W&W) med underrubriken: En samlares anteckningar. Det är en okonventionell bok med karaktär av kåserisamling, personligt berättad med mycket prat om väninnan A och väninnan H och väninnan Ki, om sticklingsbyten och pelargonhistorier, om samlandet i allmänhet och om dess lust och möda i synnerhet. Där kan säkert många passionerade samlare känna igen sig. Så småningom kommer dock författaren fram till mera konkreta råd om förökning, vinterförvaring, omplantering och annat mera jordnära. Bilderna är utomordentligt vackra och boken behändig i formatet.

En annan charmerande bekantskap i det personliga trädgårdsberättarfacket är Clara Block Hane som i "Claras trädgård" (Bokförlaget DN) berättar om "En hängiven nybörjares succéer och misslyckanden", som undertiteln till boken lyder. "Claras trädgård" är en bok av den unga, nyblivna trädgårdsentusiasten skriven för unga. En bok som definitivt sopar undan föreställningen om att trädgård och pyssel med växter bara är något som medelålders tanter och en och annan manlig trädgårdsnörd ägnar sig åt. Själv är jag inte tretti och inte är jag nybliven trädgårdsägare heller... men jag hade trots det hejdlöst roligt under läsningen av Claras vedermödor - och hennes mans - under de två år det tog dem att förvandla en förvuxen djungel till sina drömmars trädgård. Clara Block Hane har lanserat ett nytt ord: soffarbete. Det är vad vi gör när vi kryper upp i soffan med en tekopp på soffbordet och högar av trädgårdsböcker omkring oss och planerar för våren. En charmig bok med vackra bilder och tilltalande presenterad. Dessutom innehåller den en hel del matnyttiga råd, grundade på "egen erfarenhet". Och det är inte det sämsta.

Stephen Lacey bjuder in till tankemässiga utflykter i "En trädgård blir till" (Albert Bonniers förlag, övers Anita Sandberg). Underrubriken "Tankar om blickfång, överraskningar, stämningar", säger det mesta. Att försöka förvandla sin egen täppa till ett Sissinghurst i miniatyr är en omöjlighet, fastslår Lacey. Han har själv försökt, men insåg snart att det krävde såväl yta som heltidsanställda trädgårdsmästare. Istället försöker han lugnt resonerande och med många exempel lära ut ett sätt att se och tänka som kan vara användbart när vi själva planerar vår trädgård. Det här är ingen lättillgänglig bok med snabba recept. Det handlar om att ta sig tid. Både vid läsningen och planeringen. Mycket engelsk, men trots det ganska tillämpbar även för svenska förhållanden.

Många Kinaresenärer gör snabbvisit i kinesiska trädgårdar, men bristen på tid och otillräcklig kunskap om de bakomliggande tankarna gör att vi känner osäkerhet och aldrig riktigt kommer in i denna för oss främmande trädgårdsvärld av sten, vatten och träd, broar och paviljonger men utan gräsmattor. Det menar Elisabeth Svalin, författare till "Kinesisk trädgård" (ICA bokförlag), en bok med elegant svart omslag och med kinesisk rött i pärmpapper och försättsblad. Tid och eftertanke krävs också för att ta till sig den här boken, så till bredden fylld av kunskap och fakta. Elisabeth Svalin klargör de filosofiska tankegångar och det sociala sammanhang som de kinesiska trädgårdarna formats av. Förebilderna, konstarterna, färgernas betydelse, växterna - allt beskrivs i detalj. Avslutningsvis presenterar hon de mest besökta trädgårdarna och några mindre kända. Tommy Arvidssons foto är utomordentligt, men att bildtexterna är hänvisade till slutet av boken tycker jag är lite ohanterligt. De behövs för att hänga upp de teoretiska beskrivningarna på något konkret och för att ge kinaresenären en möjlighet att identifiera resmålen och då störs läsningen något av att man hela tiden måste slå upp dem.