I vintras läste de ett reportage om chili i Bostad och hörde av sig. "Vi odlar och när vi skördar i höst kommer vi med ett smakprov" skrev de i ett mejl.
Påsen kom och den åtföljdes av noggranna instruktioner. "Var lite försiktig, speciellt om det finns barn i närheten. Om du rör chilin med händerna efter att den hackats ska du undvika att peta dig i ögonen eller runt läpparna, eventuellt kan du ha plasthandskar på dig . . ."
Äsch, tänkte jag, så farligt kan det väl inte vara. Men det skulle visa sig att det var just det.
I påsen fanns Citrus hot lemon, Santaka, Serrano, den starka Caribbean red habanero och världens absolut starkaste: Bhut Jolokia.
Instruktionerna om doseringen löd: "Det svåraste är att veta hur mycket chili man ska ta i en maträtt, till exempel i en gryta eller liknande. Lätt att det blir för starkt . . . den mesta styrkan sitter i fröfästena, vill man ha mindre starkt tar man inte med allt av dessa." Lars Erik berättade också att hans son, Martin, räknat ut att en Bhut Jolokia räcker till 16-20 burkar konserverade tomater.
Äsch, tänkte jag igen. Jag är ju van vid stark mat. (I det ögonblicket hade jag glömt hur lång tid det tog innan smärtan i mina sol- och saltvattenspruckna läppar försvann efter att jag ätit tacos, morskt laddade med extra superstark chilisås, efter en dag full av vindsurfing.)
Nu skulle här lagas chiligryta minsann. Fram med skärbräda, kniv, gryta, konserverade tomater, lök, vitlök, morot och olja.
Leifs och Lars Eriks råd ignorerades fullständigt. Glad i hågen fräste jag upp grönsakerna, i med tomaterna plus en habanero, hel, men med hål i för att den inte skulle explodera. (det har jag lärt mig av Nakne kocken). Där- efter - tjoho, i med en halv BJ. Provsmakade lite. Hmm, kanske något mesig smak, trots allt. I med mer BJ. Grytan puttrade på så fint, en intensiv doft av hetta svepte fram i stugan.
Till grytan skulle det vara ris och när riset var klart satte jag mig till bords. Det här skulle bli gott.
Hur det blev? Ja, gissa!
Det var som att käka eld. Som att tugga på en bit av Etna och svälja ett stycke Vesuvius.
Jag tröstade mig med vetskapen att man bara känner styrkan till en viss nivå, sen kickar kroppen in med smärtstillande endorfin, som är kroppens egen variant på morfin. (Det är därför man kan bli beroende av chili!) Torkade sedan tårarna med fingrarna, precis så som man inte ska göra. Om det gjorde ont. Det kan du ge dig på.
Hur som helst, jag fick en bra chilisås att använda som bas i sisådär 50-100 framtida grytor. En liten gnutta sås kan också röras ut i yogurt, tipsade experterna. Lovar, jag ska testa det.
Och det blev massor av små chilisar över. En av dem gav sting åt löksoppan. Jag pickade hål på en Santaka och lät den koka med. Den bruna mulaton, som nästan inte har någon styrka alls utan bara smak blev kanongod när den gratinerades i ugnen med fyllning av ris och grönsaksröra med bara en ytterst pytteliten gnutta Bhut Jolokia.
Med tiden ska jag nog lära mig att det inte är eld man ska laga såvida det inte är ett gäng brandmän som ska komma på middag. Annars är det bäst att hålla sig till maträtter med behagligt sting.