Tack alla underbara, roliga, läsare med uppfriskande distans till "det-perfekta-hemmet-hysterin! Jag blir så himla glad av era "Min skamvrå"-mejl. Glad för att jag inte är ensam om att ha sunkiga platser där hemma som det liksom aldrig blir någon ordning med. På sittande rumpa lovar jag att vi ska fortsätta med den här tävlingen. (Se artikel på sidan intill om du inte hänger med vad jag babblar om).
Mejlen trillar in i en strid ström, men än är inte tiden ute. Du har fram till den 2 april på dig att vara med och tävla om en hantverkare.
Ju äldre jag blir desto mer väljer jag bort. Som bygg- och inredningsprogram. Jag vet att många inspireras av dem, själv stressas jag. Känner mig otillräcklig och pank av att bli påmind om hur fantastisk min kåk skulle kunna bli med ett gäng hantverkare och en miljon kronor. (Däremot blir jag faktiskt inspirerad av "Rent hus" . . .)
Så många talar om för oss hur vi ska bo, inreda, planera, ja för all del leva hela våra liv. I inredningstidningarna är allt så makalöst tillrättalagt att jag vill kräkas. Med bildtexter av typen: "Paret von Ardentofs intar gärna sitt förmiddagskaffe på altanen framför den varsamt renoverade sekelskiftesvillan, med utsikt över havet och med den blommande lavendeln som en angenäm kuliss." Uäck.
Till slut kan man få för sig att det är norm att ha det så där omkring sig. Och att nästan alla människor har hur mycket pengar, lust, uppfinningsrikedom och hantverksresurser som helst för att skapa sig Det Ultimata Hemmet.
Jag känner mig oftare exkluderad än inkluderad i inredningssammanhang. Så fram för fler tillfällen där vi delar våra skamvrår med varandra! Fram med sunket i ljuset! Låt oss dela våra vedermödor! Inse att vi är många!
För att ni som tvingas schavottera med era skamvrår här intill inte ska känna er allt igenom usla bjuder jag på två pärlor från mitt eget hem. Håll till godo - och upp till kamp mot perfektionismen!