På Bukowskis senaste "Internationella Höstauktion" klubbades författaren August Strindbergs 34,5 x 55 centimeter lilla målning "Båkfyr" -- ångestladdat gråtunga skärsgårdsskyar ruvar över ett oansenligt skjul, själva "Båkfyren", som den syrligt självförnekande Strindberg mest tyckte liknade ett "skithus" i avbildat skick -- för 6,1 miljoner kronor.
Av detta kan man lära sig en del.
Till exempel att aldrig underskatta ett skithus. Värdeökningen sen augusti 1892, då August dedikerade målningen till sin vän Gustav Brand i samband med sin debututställning i Stockholm, är ju sanslös.
Man kan även konstatera att många begåvade kreatörer ibland blir som allra intressantast när de ger sig in på områden där de normalt inte verkar.
Visst, bevisen för motsatsen kan i vissa fall te sig överväldigande. Tennisstjärnan Mats Wilanders tv-sända poesihögläsning på 80-talet sände chockvågor av pur apati genom Svenska Akademiens styrelserum.
Peter Stormares "hobbyband". Minns (eller förträng) Björn Borgs och Tomas Brolins obeskrivliga bimbovideo med Dr Alban. Och Ulf Lundells målningar som i gynnsamma versioner kan värderas som skithuspapper i Augusts "Båkfyr".
Men tesen håller.
Inte minst i designens värld.
Jag tänkte på det när jag häromdan synade den framgångsrika holländaren Tord Boontjes produktion. Det finns knappt en inredningsbutik i Sverige som inte sålt hans gulliga taklampa Midsummer Light i stora upplagor de senaste två åren.
Det är så hans succéstil ser ut: ljuv, drömsk, modernt naturromantisk, med blom- och djurmotiv och namn som Fairy Tail, Blossom och Until Dawn. Det mesta är sagolikt vackert.
Men det är först när jag ser bordet Nail Table -- 4 500 spikar nerbankade i ett mönster på grova träplankor -- och bägarna och den avkapade kannan av returglas i serien Transglass som jag blir nyfiken på allvar. En råare sida av ett delikat sinne.
Marc Newson är tesens skolexempel. Den surfbohemiske australiern var till en början möbelformgivare som hämtade inspiration både från sin uppväxts närmiljö och till synes ren science fiction-estetik. Kanske var det därför en smula logiskt att han plötsligt, 1998, slog till med jetplanet Falcon 900B, och hela året därpå låste in sig på Ghia carrozzeria i Turin och inte kom ut förrän han hade fulländat den snyggaste konceptbilen sen Nissan Figaro: 021C för Ford som avtäcktes på bilsalongen i Tokyo.
2002 ritade Newson också ny inredning för Qantas Airlines business class-lyllosar, och visade därmed igen att varje steg han tagit från klockor, askkoppar och diskställ in i denna skinande nya värld har varit ett stort steg för mänskligheten.
Marcel Wanders är en annan gräns-överskridande multibegåvning som man aldrig kan tröttna på att överraskas av. Mannen är ett unikum, en magiker och designkonstnär som ständigt och utan att blinka drömmer fram en tvåsitsig bil med kaross av mosaik-kakel och en guldmålad... är det en kanin?... eller en antilop?... som kylar-emblem, eller en gigantisk ljuskrona som du kan hyra in till festen och ner genom den ringlar sig en trapetsartist som bjussar på skumpa ur en magnumbutelj, eller... ja du fattar -- allt är möjligt.
Men trots det tittade jag till två gånger när han nyligen lanserade så konkreta saker som dvd-spelare, högtalare och mikrovågsugn för holländska HE. Låt vara att Wanders såklart inte kunde hålla sig ifrån att montera in en fullstor tv-skärm i dörren på mikron, men det gjorde bara effekten av fantastisk fantasi applicerad på funktion ännu bättre.
Det finns en radda fler spännande bevisexempel, men nånstans här borde jag nog komma fram till en slags slutsats.
Vad sägs om -- gör det oväntade. Slå upp en ny sida i dig själv. Kontraster ger alltid en starkare helhetsbild.
Har du bara en gnutta bättre omdöme än Brollan och Dr Alban så behöver det i alla fall inte gå käpprätt åt skogen.
Rikard Lind
Frilansjournalist