Skonberga i Linköping började byggas 1971 och året därpå flyttade stans borgmästare dit med sin familj.
Eva Joelsson var förstås inte borgmästare redan då när hon, maken Calle och barnen Marie och Peter flyttade in i huset på Björkhagsvägen. Gullringshus byggde villorna och Eva minns att deras hus kostade 200 000 kronor. Det var mycket pengar 1972.
Det har gått några år sedan dess och visst har Eva och Calle Joelsson funderat på om de inte skulle bo i lägenhet i stan istället, speciellt sedan de fick hand om ett gammalt hus norr om Medevi, Stora Forsa byggt av Evas morföräldrar. Där har Eva en stor bit av sitt hjärta. Hennes släkthistoria finns runt omkring. Från morfars hus ser hon farfars hus.
-- Men vi väntar nog ett tag med att flytta, säger Eva Joelsson. Jag tycker om att kunna öppna dörren och gå runt mitt hus.
Även om ingen i familjen är jätteintresserade av trädgård (vi snubblar i och för sig inte på ogräs på gräsmattan, men dock på Calles golfbollar) är det härligt med en tomt.
-- Och så länge fastighetsskötaren orkar och vill, har vi det så här. När vi köpte huset valde vi områdets största tomt. Vi ville ha storgräsmatta för barnen att leka på men vi tänkte inte på all gräsklippning.
Det är Calle som är fastighetsskötare, nästan på heltid. Sedan han slutade sitt jobb sköter han båda husen, arbetet både ute och inne. Men bara så länge Eva lovar att inte använda sin lediga tid till att jobba mer.
Calle själv säger ingenting, han har smitit iväg till golfbanan. Där får han hållas utan sin hustru, hon har annat att lägga sin tid på.
Huset i Skonberga innehåller 220 kvadratmeter i två våningar. Det innehåller numera också bara två vuxna personer.
Eva Joelsson har satt sig i en skön skinnfåtölj. Stolen heter Jetson, är en riktig storsäljare, designad Bruno Mathsson. Hos Joelssons finns fyra Jetson inköpta för säkert 25 år sedan.
-- Det bästa vi köpt, säger Eva. Vi bodde i USA två år på 80-talet när min man arbetade där. Vi tog med oss fåtöljerna till Los Angeles.
Mycket i sjuttiotalshuset har renoverats genom åren. Senast var det kökets tur. Det var den andra renoveringen efter en tidigare tvångsrenovering då diskmaskinen sprang läck.
Kökets gamla bardisk togs bort och det blev rymligare och ljusare inne. Det har blivit jättebra, tycker Eva och är nöjd med det färgglada kaklet, rostfria fläktkåpan och dörrarna i björk. Mindre nöjd är hon däremot över valet av inbyggd ugn..
-- Jag tycker det ryker om den och den låter alldeles för mycket. Jag skulle tagit en vanlig ugn.
I husets begynnelse gällde klara och starka färgskalor. Eva försöker förklara att köket hade gula dörrar och en knallgrön diskbalja i plast. Alla golv i huset, förutom de i vardagsrummet och köket, hade också heltäckningsmattor. Allt det där är borta, men kvar från början är den grönbetsade gotländska furun på källarväggar och badrumsporslinet i ljusblått. (Det är klart snyggare än mitt eget i lejongult.)
Med numera gott om utrymme finns till och med ett barnbarnsrum på övervåningen med leksaker och plats att busa i.
Inget hejdar en hemma-hos-spanare som fått turen att bli insläppt hos en borgmästare. Och en trappa ned gör vi ett scoop! En spelhåla! Dolt av en julduk (i oktober) gömmer sig ett spelbord. Stundom försigkommer här pokerspel kan vi avslöja.
Ett äkta 70-talshus har förstås också en gillestuga.
-- Här hade vi en dramatisk händelse häromdagen, berättar Eva Joelsson. En äldre teve började brinna på natten. Elden kunde kvävas med ett duntäcke, men det var en otäckt. Jag lärde mig att alltid dra ut tevekontakten efter detta.
Källaren rymmer också mängder av förvaringsutrymme, en rejäl tvättstuga och en bastu där Eva förvarar dukar.
Men nu hinner Eva Joelsson inte prata med oss mer, barnbarnen väntar på dagis, mormor har lovat att hämta dem idag.
eia persson
Ting vi fann hos eva joelsson