Välkommen i idyllen

Fåglarna kvittrar glatt och på avstånd bullrar byggmaskiner. En ny stadsdel håller på att växa fram på fälten nedanför kullen där familjen Josefsson bor. Att kliva in i Salbergsgården är som att kliva in i en annan tid. Breda golvtiljor, synliga bjälkar, en knubbig kalelugn i ett hörn. Tidsenliga möbler och spetsgardiner i de spröjsade fönstren. Endast en kohud på vardagsrumsgolvet, ett modernt kök och myranstolar skvallrar om att vi befinner oss i nutid.

Att det här en gång var ett riktigt ruckel är svårt att föreställa sig.

- Det var ett ödetorp. Fönstrena var trasiga och allt såg hemskt ut. Det var klotter på väggarna, det låg döda fåglar på golvet och allt var allmänt förstört. Ingen el, inget vatten. Men jag såg inte rucklet, jag såg möjligheterna, berättar Lena. Hon har alltid drömt om att bo på en kulle och blev kär i platsen, utsikten och hästhagarna.

När hon besökte rucklet tillsammans med sina små barn utbrast de "Det här kommer aldrig pappa tycka är bra." Men det gjorde han. Och så köpte Lena och Hasse huset av Linköpings kommun. Renoveringsarbetet satte omedelbart igång. Det gamla ödetorpet skulle få ett nytt liv. När kök, badrum med tvättstuga och ett rum var klart flyttade familjen in.

Rucklet fick med tiden nya fönster, ny panel, nytt tak, nytt allt skulle man kunna säga. Linoleummattor revs loss, det mesta revs faktiskt loss. Det som var värt att bevara bevarades. Gamla golvtiljor togs fram, gamla handsmidda spikar rätades mödosamt ut för att återanvändas. Jag känner en av dem som en liten knopp på golvet när vi sitter vid köksbordet och dricker espresso ur små svarta koppar.

- Köksgolvet är taket från den gamla boden (1700-tals huset).

Boden där det nu är öppet upp i nock är uppdelad i två "avdelningar". I den ena har Lena nyligen öppnat en väldigt liten butik med hantverk från trakten och andra vackra ting för hem och njutning.

Bodens andra del kallar Lena "ungdomslokal".

- Den är renoverad med tanke på ungarna. Den delen är deras.

Det märks. Här finns en stor platt-teve på väggen och ett litet kylskåp. På loftet står två prydligt bäddade sängar. I snedtaket är en Metallicaflagga fäst bredvid en Iron Maidenplansch.

Men åter till det nya boningshuset där planlösningen är öppen och ljuset flödar in genom fönstren. Väggarna är vita. På en fondvägg anar man ett svagt mönster i silver. Soffan är vit, stolarna kring ekbordet är vita.

- Ser du att alla stolar är av olika modell, undrar Lena. Hon har klätt om dem med - vit galon.

Är inte det lite helgerån med galon på sådana gamla stolar?

- Jo, ha ha, det kanske man kan säga. Men det är ju praktiskt. Våra katter vill vara med oss och får vara med oss överallt. Klöser de på stolarna så gör de väl det. Stolar är till för att användas.

Genom fönstret som vetter mot söder kan man se familjens uteplats med en murad öppen spis. Här ska ett orangeri byggas. Utsikten mot ekdungen är vilsam. Än så länge. En bussgata planeras alldeles intill tomtgränsen.

- Vi tycker förstås att det vore jättetråkigt om den blev av. Men ungarna tycker att det vore toppen med en busshållplats utanför dörren.

Vi fortsätter vår husesyn. Modernt badrum med bubbelbadkar och bastu. Svartvitt kök med ett oväntat runt hål i väggen mot vardagsrummet. På kortväggen är kaklet intressant oregelbundet .

- Jag tror helt enkelt att kaklet tog slut. Därför blev det så.

Innanför köket finns en stor tvättstuga. En väl patinerad dubbeldörr "från min brors gamla frisersalong" står på glänt ut mot stallet och hästhagen där de tre knubbiga hästarna går. Rödvitrutiga gardiner i dörrarnas spröjsade fönsterrutor. Vidare ut i förstugan där det står en gammal långbänk med avskavd färg.

- Den hittade jag i Malexander. Jag tror faktiskt att jag fick den. Den passar perfekt här.

Upp för trappan, som knarrar som gamla trappor ska i gamla hus, till övervåningen. Fler gamla dörrar. Klädkammaren i sovrummet döljs bakom pardörrar från Rimforsa prästgård "kostade några hundralappar". Här sitter det spets bakom dörrarnas glas.

- Fönstren på övervåningen kommer från farmor och farfar.

Det här är ett hus som långsamt formats under resans gång. Möbler och prylar från loppisar och auktioner har kommit till efter hand som till exempel fåtöljerna från "en gammal man långt bortåt Landeryd". Grindarna ut mot den smala grusvägen som leder fram till huset är från Corre fyndet.

- Men om det kommer in någonting här som jag inte blir vän med så skänker jag det till Hjärta till Hjärta, säger Lena och förklarar att familjen vill ha ett hus som andas själ, men samtidigt är modernt.

Blir det någonsin klart?

- Nej det ska nog inte bli det. Det skulle kännas jättekonstigt.

Klart är dock att staden kryper allt närmare Salbergsgården.

- Visst, det är vackrare nu. Men vi äger ju inte marken där de bygger. Det finns massor av familjer som längtar efter att bo här. Så här kan det vara. Så här får det bli. Jag tänker inte sitta här och sura. Jag ska försöka göra någonting av det i stället, säger Lena.

Vi går ut och klappar hästarna och in i hönshuset och plockar ägg. På avstånd ser vi de första husen i det nya området ta form.