Herregud mamma, vad jag har mycket att vara glad över, utbrast min 14-åring när vi i söndags satt och tittade på "En annan del av Köping". Ni vet programmet om vuxna utvecklingsstörda på ett gruppboende. Programmet som gör en så glad, bara för att människorna det handlar om har en sådan avundsvärd förmåga att glädjas över vardagens guldkorn, hur små de än kan tyckas vara. Programmet som, om man har ett uns perspektiv på tillvaron, sätter igång viktiga tankar i den egna skallen.
"Tänker du på något särskilt, gumman?", frågade jag en smula överrumplad.
"Nä, jag tänker på precis allt som är bra precis nu. Både mormor, morfar och farmor är friska och lever. Katten Astor är visserligen väldigt gammal, men hyfsat pigg. Och mitt marsvin Babsan, hon mår också bra. Men så här kommer det ju inte alltid att vara ..."
Jag ville inte störa programmet och sa inte så mycket, tänkte bara: Min älskade, kloka unge! Precis så ska man tänka. Måste man tänka. Genom hela den räcka år - av lyckoskutt och uppförsbackar, av glädjefnatt och bottenlös sorg - som sammantaget kallas livet.
Det är allas vår plikt att utarbeta strategier för att stå ut när tillvaron är tung. Att läxa upp oss själva och skaffa oss det där perspektivet. Inte bara för vår egen skull, utan också för omgivningens. Visst vill man hellre vara en energikick än en energidränerare för sin omgivning? Ju fler som hjälps åt att vara kickar, desto lättare blir det tunga.
Och då tänkte jag så här: Alla hjärtans dag är en alldeles utmärkt dag för att uppmärksamma de där energikickarna man har omkring sig. Nej, jag tänker inte på familjen, älsklingen eller barnen. Dem bryr vi oss om hela tiden, med uppvaktningar och ömhetsbetygelser och blommor och kärlekskort.
Jag tänker på de där andra, dem som vi inte valt att vara tillsammans med men som ändå är en stor del av vår vardag. Dem som vi ofta tillbringar mer tid tillsammans med än våra familjer. Jobbarkompisarna. En del av dem är säkert surdegar, skippa dem helt. Andra kanske är ständigt flabbande, totalt aningslösa gamänger som går dig på nerverna. Skippa dem också. Men kanske finns det någon i den där skocken som av någon outgrundlig anledning nästan alltid gör dig glad. Säg det.
Och varför inte vidga cirkeln lite till. De där människorna som vi knappt ens vet vad de heter, men som du stöter på flera gånger i veckan. Karln på macken, kvinnan på dagiset, ungarnas fotbollstränare, granntjejen, brevbäraren, tanten du möter på hundpromenaden ...
I mitt vardagsliv finns det två sådana "okända" människor som lyser lite starkare än alla andra. Den ena heter Maria och henne träffar jag måndag och onsdag lunch när jag tränar på gymet. Den andra heter Gun och är kassörska i den lilla mataffär jag stannar vid flera gånger i veckan.
Jag vet egentligen ingenting om någon av dem, annat än att de gör mig på gott humör utan att ens öppna munnen. Kanske är det något slags personkemi. Men nog är det häftigt, att vissa människor gör en glad bara genom sin uppenbarelse?