Vet inte om du märkte det, men världen gick under i helgen.
Eller i alla fall en del av den. Närmare bestämt Belize. Stringhyllan fick en lätt törn under den speed-ade sista-minuten-dammsugningen innan vännerna kom på middag, och det räckte för att krossa en hel nation.
Snögloben som vi fyndade i Belize föll och sprack mot parketten, och vattnet och flingorna, och i synnerhet de knallorange stingrockorna av plast som valts för att symbolisera det egendomligt karibiskinfluerade lilla landet i Centralamerika, sipprade ut framför mina fötter.
Synd på en sån idyll.
Du vet säkert vad jag menar med "snöglob": såna små souvenirbollar av plast eller glas fyllda med vatten och när man skakar på dem faller snö över pastischlandskap i miniatyr eller andra turisttilltalande motiv.
Hörde jag nån säga "krimskrams"? Skäms. Det är ju genial design vi pratar om.
För det första kräver det såklart fingertoppskänsla för att reducera sig fram till vad som är ett lands eller en stads eller en plats innersta väsen, och en stadig hand för att gestalta dessa kännetecken. Att sen baxa in hela rasket i en liten boll är banne mig inte det lättaste heller. Det finns många olika sorters motiv - religiösa (diverse helgon), gulliga djur i största allmänhet, högtidsdagar (god jul, happy halloween), reklam, som minne från utställningar och invigningar - men själv är jag svag för just de som summerar en plats. Träffsäkerheten sviktar sällan. Kanada: ridande gränspolis mot en fond av ståtliga berg. Franska rivieran: vattenskidbåt fräser förbi solbadande brunetter på playan. New York: myllrande skylinepotpurri med Chrysler Building, Empire State Building, Guggenheim-museet och Frihetsgudinnan.
Jag minns inte när-var-hur det började, men när jag reser återvänder jag ofta med en flimrig glob i handbagaget. En kul grej, liksom. Men när jag nu lyfter upp dem och låter snön singla ner inträffar också det märkliga att jag minns känslor och detaljer och snudd på dofter, från Buenos Aires till Plateau du Beille, mycket tydligare än när jag tittar på fotografier från samma resor.
Jag har visserligen inget minne av att det spelades bongotrommor i ymnigt snöfall på Bora-Bora, vilket min snöglob bestämt antyder. Eller att våra safarispaningar på Kenyas solstekta, väldiga slätter försvårades av att vi tvingades kisa genom snöstorm, otippat nog. Men den här sortens väderchocker med spontana utbrott av snö över intet ont anande kortbyxemiljöer gör bara snögloberna ännu mer fantastiska. Och vem vet, med tanke på rådande klimatförändringar underskattar vi kanske de små souvenirerna. Det kommer i själva verket visa sig att de har rent profetiska kristallkule krafter.
Du kan förstås både anklaga snögloberna för innehav av kitsch och vinna ditt case. Ibland är de orimligt knäppa eller klantigt gjorda. Men det vilar något oemotståndligt bejakande över de naiva små plastmiljöerna. Allt det finaste från en plats koncentreras på en handflatas yta, arrangeras på en scen och så singlar snön sakta ner över Eiffeltornet och brasserierna längs Champs Elyssés eller det romantiska alplandskapet med skidor lutade mot en bruntonad timmerstuga med utsikt mot soldränkta berg och kabinbanan intill. En saga med bara tindrande lyckliga stunder. Magi konserverad i en liten boll fylld med vatten. Som blir din för några tior.
Det kallar jag genial design.
Rikard Lind
Frilansjournalist