- Föräldrarna!
Eftersom jag har barn i mellanstadieåldern är det intressant att prata skolfrågor med min storasyster som är mellanstadielärare i Sydsverige. Jag får inte skriva vad hon heter eller i vilken skola hon jobbar eftersom hon påstår att hon skulle bli hudflängd av föräldrar då ...
- Men jag kan garantera att majoriteten av landets lärare håller med mig om svaret, tillade hon.
- Men, invände jag, jag trodde att föräldrar i dag var mer engagerade i sina barns skolgång och det är väl bra?
- De är inte mer engagerade, men de lägger sig i mer. I själva undervisningen, skolans regler, vart skolresan ska gå, vem deras barn sitter bredvid i klassrummet, varför vissa ämnen överhuvud taget existerar, varför vissa inte gör det ... Men på djupet är de inte mer engagerade i sina barn nu än vad de var förr. Tvärtom. Många tycker till exempel att det är skolans ansvar att uppfostra barnen.
- Och när ni försöker göra det så får ni ...
- ... skit för det. Just precis. Vi kan försöka fostra barnen, men uppfostra dem är det föräldrarna själva som ska göra. Och det finns faktiskt gränser för vad en nog så kompetent pedagog kan göra med ett barn som inte fått med sig några som helst regler hemifrån. I synnerhet om läraren saknar vettig uppbackning från barnets föräldrar.
Mycket har förstås blivit bättre, som vaksamheten över mobbing till exempel. När jag var liten fanns det inte på världskartan att man skulle berätta hemma ifall någon varit dum mot en eller slagit en på truten.
På gott och ont, påstår min syster.
- Det finns barn som är oerhört manipulativa. Som till exempel lyckats slå i sina föräldrar att de är mobbade i skolan, fast det är de själva som är mobbledaren.
Och så berättar hon hur man på hennes skola har punktmarkerat en sådan elev. Registrerat varje steg hon tagit och samlat bevis för en rad mindre smickrande saker som den här eleven företagit sig. Det spelar ingen roll, flickans mamma är övertygad om att dottern talar sanning och att skolpersonalen ljuger/har missupfattat läget.
Eller som en annan lärare uttryckte det: "Nu sopar curlingföräldrarna inte bara framför stenen - utan även bakom den".
Ett välartat, "duktigt" barn har blivit ett kvitto på att man själv är en lyckad person. Inget är mitt barns fel - allt är olyckliga omständigheter och andra barns fel. Omgivningen. Uppmärksammandet av ett barns problem i skolan upplevs som en attack mot föräldern som individ. Som om navelsträngen satt kvar.
Det finns stolpskott inom lärarkåren precis som inom alla andra yrkesgrupper. Men också många superkompetenta, vidsynta, prestigelösa och flexibla pedagoger som brinner för sin livsviktiga uppgift. Välkommen tillbaka till jobbet, önskar jag er.
Jag begriper inte hur ni vågar ha det jobb ni har.
Men ni förtjänar all beundran.