Så började det:
Den som letar kan hitta information om kollektivhuset. Som i boken "Kollektivhuset Stolplyckan 25 år", skriven av Miriam Berger, hyresgäst i huset sedan allra första början.
Hon berättar att allt började med en studiecirkel på 1970-talet. En grupp kvinnor ville försöka påverka bostadspolitiken och få ett kollektivhus i Linköping. Kvinnorna intervjuades i Corren och berättade hur svårt det var att rent tidsmässigt förena yrkesliv och familjeliv. Att bo i kollektivhus skulle kunna underlätta livet.
Sonja Wahlstein var arkitekt vid stadsplanekontoret och en av de tongivande i gruppen, som fick dåvarande socialchefen Tore Andersson och Stångåstadens chef John Bohlin med på noterna.
De såg många fördelar med kollektivhus: människor skulle inte bli så isolerade, en blandning av olika åldrar, barnomsorg, äldreomsorg och skola skulle integreras, gemensamma lokaler kunde dessutom användas på olika tider. Här fanns också ett nytänkande till exempel genom att de som bodde här fick förtur till daghem i området.
Dags att flytta in
Hösten 1980 flyttade de första hyresgästerna in. Bland dem fanns många familjer med mindre barn. Också många pensionärer, förmodligen tack vare serviceboendet. Åldersstrukturen har sedan varierat precis som själva kollektivboendet.
- Det vill säga, det har varit både upp och ner, säger Miriam Berger. Alla som bor här kan inte vara lika intresserade av kollektivhustanken.
Intresset har också varierat mycket beroende på att själva husen inte var så väl byggda utan drabbades av renoveringar på grund av flytspackel, översvämningar och nu senast mögel i ytterväggarna. Somliga tröttnade på saneringarna och flyttade ut men andra har flyttat in istället.
Frivilligt engagemang
Miriam själv har bott kvar hela tiden. Först tillsammans med sin son i en större lägenhet, nu när hon är ensam har hon valt en mindre bostad.
Inflytande från de boende har alltid varit stort, säger hon. Den som bor här får också vara beredd på en del jobb, till exempel på vissa fixardagar.
- Men du väljer själv hur ditt engagemang ska se ut.
- Däremot tycker jag inte det är okej att alltid låta grannarna ta allt jobb för att hålla huset igång. Att då och då ansvara för värdskapet (bland annat ta emot bokningar av lokaler) är det minsta man kan kräva av den som bor här.
- Och man kan inte förvänta sig att grannarna ska lösa alla ens "livsproblem" men när människor gör saker ihop så blir de vänner och då kan man också få mycket hjälp när det kniper.
Maten är serverad
I caféet äter ett 30-tal personer middag tillsammans tre dagar i veckan. För 20 kronor får du din middag (10 för barn) och enda motprestationen är att du själv är med och lagar maten en gång var tredje vecka.
En tisdag när vi är på besök slår sig familjen Frithiof med två små barn ner i en soffa och äter fisksoppa och tacos med köttfärssås, som andra lagat.
- Vi äter ofta här, säger Sofia Frithiof. Maten är god och nyttig och vill man inte äta i en matsal kan man köpa hem maten, kanske också till en lunchlåda. På det här viset behöver vi inte heller handla hem så mycket mat till oss själva.
Måndagar är "stora matlaget" igång då, de som vill, i ett eller flera trapphus lagar mat gemensamt.
Genom aktivitetsbidrag från hyresgästföreningen och Stångåstaden (får alla deras hyresgäster) lokalerna hålla igång. En del utrustning, som i musikrummet, ägs däremot av hyresgästerna.
Den som deltar i en eller flera grupper, äter mat tillsammans, spelar innebandy, jobbar med keramik, fikar ihop och allt möjligt annat lär förstås känna sina grannar mer än i ett vanligt boende.
Alla generationer
Många av de ursprungliga idéerna finns kvar än idag. Annat har fått rucka på sig. Bilpoolen delas med hyresgäster från andra områden, fotolabbet har försvunnit, ett av två daghem är kvar. Servicelägenheterna är desamma. Både de som bor i dessa eller kvar i sina "vanliga" lägenheter kan använda sig av äldreomsorg genom Carema, som också håller till i kollektivhuset.
Frihet eller kan det bli för mycket social kontroll när alla känner alla? Det ena utesluter inte det andra och social kontroll behöver inte betyda något negativt, tycker de vi möter i Stolplyckan. Blir någon sjuk finns det alltid en hjälpande hand. Barn och gamla möts naturligt över generationsgränserna och den som vill dra sig tillbaka till sitt eget gör det utan att det är något konstigt med det.