I flera månader har det varit ett fasligt grävande och brötande runt kåken. Ett företag från Järvsö har grävt ned alla elledningar i trakten där jag bor. Vi har haft gigantiska problem med strömavbrott under alla mina år härute i skogen.
Maten har gått att fixa på vedspisen men utan el funkar heller inte vattenpumpen vilket betyder noll dricksvatten och noll toalettbesök. Tack och lov för det gamla utedasset. Jag förstår att människor arbetade mer förr i tiden. Få aktiviteter är så uppiggande som att, när man börjar nicka till i soffan, pulsa 20 meter i snö, dra ner brallorna och sätta sig i ett blåsigt dasshål. Åtminstone vaknar man till ordentligt.
När jag berättade för barnen att det är slut med strömavbrotten fick jag en märklig reaktion:
- Neeeeej! Vad tråkigt!
- Va?
- Ja men, vi som brukar ha så mysigt när det är strömavbrott. Vi sitter under plädar i fåtöljerna, med katterna i knät, en eld sprakar i kakelugnen, en massa ljus är tända och så brukar du läsa högt ur någon bok.
Det här är ju inte klokt, tänkte jag. Det är här verkligen inte klokt.
- Dåså, om ni vill kan vi simulera strömavbrott varje kväll i låt oss säga en timme.
- Jaaa!
Så nu sitter vi under de där plädarna varje vardagskväll som barnen är hos mig och läser högt till eldens sprakande och katternas spinnande. Vi ska plöja hela Harry Potter-serien är det tänkt. Min äldsta har redan läst dem, och min yngsta har sett alla filmerna, men det spelar ingen roll.
Och själv förstår jag inte varför jag inte läst dem långt tidigare. De är ju suveräna, när man väl lärt sig uttalla alla konstiga namn.
- Varför ler du mamma? Det är väl inget roligt med att Harry Potter är hotad av Lord Voldemort och att det bränner så i hans ärr?
Nej, det är det inte. Men jag ler för att min 10-åring och min 13-åring väljer högläsning med sin morsa framför dokusåpor, tv-spel och dator. Det är något att le åt. Det finns hopp om mänskligheten.